Som väntat är det svårt att sätta en etikett på Jack Whites soloalbum. Om inte etiketten är Jack White, vill säga. Musiken pendlar mellan blues och Pink Floyd-flum till Beatles-pop och gammal hederlig rock?n?roll. Och hela tiden går det inte att ta miste på sångaren. Kvaliteten pendlar också, vissa låtar känns som rena experiment bara för att visa att han kan medan andra sånger är det bästa jag hört på länge. Intensiteten i röjiga "Sixteen saltines", stämningen i vackra "On and on and on" och framför allt bitterheten i underbart bitska "Love interruption" säkrar Whites ställning som en av de mest intressanta artisterna inom amerikansk rock.
Jack White: Blunderbuss
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.