Tänk att vi fortfarande drar runt på den där gamla uppfinningen – LP:skivan, albumet, fullängdaren. Många gånger har den dödsförklarats, många gånger har den överlevt. Inte ens i denna spellistornas tidsålder har den lagt sig ner och självdött. Men förklaringarna är ganska enkla. Traditioner, marknadsföringsmöjligheter och medielogik har alla mer än ett finger med i spelet som upprätthåller albumets status.
När man konfronteras med en skiva som den här önskar man att det fanns en annan väg för artister att gå än runt, runt i den eviga popkarriärkarusellen: singel – album – turné.
Alla är inte bra på album. Den svenska succéduon Icona Pop är inte bra på album. Där en av deras kaxiga partylåtar kan höja stämningen på dansgolv eller i radio, blir elva snarlika låtar staplade på varandra nästintill osmältbart.
Det är så uppenbart att det som är Icona Pops styrka och signum: unison sång, förutsägbara housebeats och allsångsrefränger, samtidigt är deras svaghet.
Eller kanske är det helt enkelt så att det är albumformatet i sig som är deras riktigt stora svaghet!