Det visar att Iggy Pop f-n inte är skraj. Samtidigt som det ändå på något vis är säkra kort. Det visar också att gubben börjar bli gammal. Var är lusten att ge något nyskrivet? Men han gör det bra och på sitt eget sätt. Med frangelska som det bestående intrycket. Tack och lov blir han aldrig heller någon crooner. Vackert är inte målet. Bara att visa att han älskar dessa sånger. Det är friskt. Han sjunger bara sprucket och bryr sig inte om svagheterna i rösten. Rakt på sådär. Det blir behagligt och jag njuter av flera sånger. En lite skräpig "Le vie en rose" eller en raspig "Michelle" av Beatles friskar upp. Och aldrig någonsin blir det en trött Rod Stewart av detta. Ingen stora amerikanska sångboken?Tack för det.
Iggy Pop: Après
Jag blir ändå lite nöjd med att James Osterberg väljer att göra covers på Edith Piaf och andra storheter.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.