En monotont pulserande synt. En sensuell kvinnoröst som viskar en retsam ramsa på tyska. Ett sprucket kabaré-piano. Och in på scenen träder den depraverade dandyn, Chris Corner, sminkad och svartklädd.
Ingen annan har samma oemotståndliga känsla för drama, dårskap och desperation, ingen annan sjunger lika bra, eller dansar lika snyggt i Bowies fotspår genom Berlin.
IAMX femte album inleds och avslutas lika magnifikt som konserten i Stockholm 2011. Däremellan sänks tempot av en lång rad ballader, vackra men utan den förväntade elektriska energin.