Med ett namn hämtat från den episka nördkomedin Napoleon Dynamite och dess musiktolkande teckenspråksklubb armbågar sig detta göteborgsband in på den överetablerade svenska indiemarknaden. Deras debut påminner främst om ett tidigt Shout out louds i form av genuin pop som varken irriterar men inte heller entusiasmerar utan mest fungerar som ett bakgrundssorl då den randiga tröjan träs på inför en helkväll på Emmabodafestivalen. Det låter helt enkelt som generisk svensk indiepop - lagom bra.
Happy Hands Club: Parking lot
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.