För jag tror att den där vägen som gått spikrakt från ”Gårdkvarnar och skit” via ”Tro och tvivel” till ”River en vacker dröm” ledde vidare till ännu mera guld vid regnbågens slut. Men Håkan Hellström ville annat. Se sig om i sitt musikaliska universum. Bjuda in nya lekkamrater. Knäppa igen ett par skjortknappar och putsa upp skorna.
Okej det är inte någon total u-sväng han gör. Och kanske är det problemet. För det här känns varken helt färdigtänkt eller spännande nytt. Melodierna fastnar i trygga spår. Texterna angår inte lika starkt. Och den ljudvärld som förut varit fri att blåsa som ett rymmande segel i vinden, halas här hem ordentligt.
Några fina ballader och gediget hantverk räcker inte från en artist som alltid satt allt på spel. Han som alltid satsat lite högre än vi vågat hoppas på, blir här lite bekväm och säker. Vi kallar det en mellanskiva. Och ser det som avstampet mot nästa spännande trip med Håkan Hellström.