Det är ju så med Gyllene Tider, att håller de sig till sitt väloljade koncept är det mesta säkrat. Gessles oförargligt lättsamma melodier och de karaktäristiska orgelslingorna är precis där de bör vara. Precis där publiken vill att de ska vara. Som Francis Rossi i Status Quo sa en gång, fansen vill höra vår boogierock och inget annat.
Gyllene tider har som vanligt förmågan att hålla sommaren vid liv. Tankarna dras osökt till varma konsertkvällar på Vadstena slott, stekheta dagar på en fullpackad Varamostrand och mogna män i seglarskor vid Bergs slussar.
Inledande "Det blir aldrig som man tänkt…" har bra driv i steget, men saknar den där löjligt klistriga refrängen som Gessle kan klämma ur sig. Historien går igen hela vägen.
Egentligen oklanderliga låtar, lite nanana här, lite orgeltrudelutter där. Alltid med gott humör. Men inga självklart klockrena fullträffar. Det är som oftast med de årliga sommarnyheterna på GB:s glasskarta. Många smakar helt okej, men det är ändå 88:an och Sandwich som funkar bäst.