Albumtrilogin är nu komplett. Om någon har orken kvar att slå på intressetrumman. Spiken i kistan för min del är när jag inser att den här tredje delen ska vara den mjuka och känslosamma. Någon tror alltså att det ska kännas fräscht och intressant med ett punkband som gör en till störst del akustisk balladskiva. Det skulle fungera som andningshål på något av bandets första åtta album men trekvarts uddlöst och planlöst mesande mattar envist ut mig och får mig att längta tillbaka till den tid då bandet tog 4-5 år på sig att släppa en ny skiva. De enda ögonblicken av fart och fläkt består av tuggummi-doftande femtiotalsaktig rock och har av någon anledning samlats mot slutet av skivan. Tyvärr finns det inte en chans att jag kan bättra på bottenbetyget jag gav albumet ”Dos!”
Green Day: Tré!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.