Jämfört med bandets två tidigare plattor är det här den givna uppföljaren. Det är musik gjord för stora arenor. Men ändå så når det fram. Det blir intimt. Framför allt för att berättelserna känns som hämtade från hjärtat. Samtidigt är det stora, dova mörkret väldigt mycket att bära. Det är till och med mer än någonsin krävande att lyssna till James Allan och hans Glasvegas. Men lyckas du så vinner du mycket. En bildrikedom som präglar hela skivan. Det kan bli din egen berättelse, din egen tolkning. Glasvegas lyckas med det som i stort sett alla artister talar om, men sällan lyckas med. Min enda invändning är att sinnesstämningen aldrig skiftar särskilt mycket. Olika nyanser av svart. Men ur mörkret kommer styrka. När de sista tonerna har klingat ut känner jag mig stärkt.
Glasvegas: Later… When the TV turns static
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.