När första singelspåret, ”Secular haze”, släpptes fri för lyssning blev jag nedslagen över den tama cirkusstämningen och sega känslan. Men nu har jag fått möjlighet att konstatera att övriga nio spår på ”Infestissumam” står skyhögt över den vad gäller riff, stämning, melodi och lust.
För om det är något som imponerar på mig är det just spelglädjen. Hur ett band med en öppen satanistisk agenda kan låta så här medryckande, glädjefyllt och poppigt. Det finns en överhängande risk att bandet som mottagits med öppna armar av hårdrockvärlden nu kommer att få uppleva ett hårdare bemötande. Musiken är vacker, genomarbetad och förförande. Texterna är poetiska, övertygande och kunniga. Men hur man än vänder och vrider på det är det ytterst sällan hårdrock av traditionellt snitt.
Jag njuter av det körslaget i titelspåret, ryser av riffet till ”Per aspera ad inferi”, gottar mig åt popsvänget i ”Jigolo har megiddo”, blir euforisk när långsamma ”Ghuleh” lägger i en växel och övergår i bombastiska ”Zombie Queen”. För att inte tala om när Beatles-doftande ”Body and Blood” förlöses i en storartad refräng, när boogiebasen ger sig ut på vandring i ”Idolatrine” och den progressiva synthpopen luftas i ”Depth of Satan's eyes”. När så avslutande ”Monstrance clock” skickar kalla kårar längs ryggraden bestämmer jag mig slutligen. Det blir högsta betyg även denna gång.