Ingen kan uttrycka tvivel, ångest och självförakt som Gary Numan.
Trots att han åtnjuter välförtjänt respekt som electropionjär i dag, 35 år efter sin debut med Tubeway Army, låter han fortfarande lika ensam och jagad.
Producenten Ade Fenton klär Numans sånger i sot och aska, trasig elektronik och frätskadade gitarrer. När han släpper in lite ljus och akustiska instrument i fabriken påminner det om Bowies tid i Berlin, den ursprungliga inspirationskällan för Numan (och all annan bra musik).
I sista låtens romantiska dystopi gräver de fram Numans gamla Moog, och de allra vackraste toner stiger mot den mörknande himlen.