På ett sätt blir jag imponerad av band som lyckas hålla en linje i sitt skapande. Den där fascinationen vid det tidiga 1980-talets efterdyningar till punken och new waven finns där nu, precis som när bandet debuterade 2001. Jag tycker att Franz Ferdinand också visat att det går att vara vitala. Det har aldrig känts som om bandet saknar idéer. Inspirationen har aldrig varit en begränsning. Den här gången har dessutom Glasgow-orkestern valt att dra ned på tempot lite oftare än vanligt. Det saknar inte relevans och är bitvis lyckat. Energin får liksom samlas för att bryta ut kraftigare. Det blir en roligare effekt än att liksom bara köra på. Jag gillar flera låtar här. "Fresh strawberries" är som en hyllning till sommaren med tuffa frågor, "Bullet" är just precis som en kula in i dansgenen. Fast bäst är titelspåret. Den är som en sammanfattning av det som bandet står för. Det är låten som Joy Division skulle ha gjort om de hade funnit lyckan. Eller om The Cure valt en annan sångare.
Franz Ferdinand: Right thoughts, right words, right action
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.