Det här är ett smittande band. Producerat av Bernard Butler. Det är lätt och ledigt och allt låter väldigt snällt. Men det finns också ett mörker någonstans där i botten som fördjupar intrycket. Det är stabila låtar över hela linjen. Men, det finns något där som irriterar mig. Det är som om en del låtar inte riktigt når upp till sin potential. När sista tonerna klingar ut så undrar jag lite vad det var jag lyssnade på? Tre till lyssningar hjälper inte.
Frankie & The Heartstrings: The days run away
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.