Och trots avsaknad av kända namn i ensemblen – och dessutom av orkester – lyckas gänget från Malmö Opera och Helsingborg åtminstone stundtals skapa en feststämning.
Musiken exekveras av två pianister (Elisabeth Boström och Annika Bjelk), och efter en stund känns de fullt tillräckliga. Särskilt som det finns några riktigt fina sångare i ensemblen. Särskilt Jonas Schlyter (Freddy), Bengt Krantz (Alfred P Doolittle) och Annica Edstam (Eliza) i mina öron.
”My fair lady”, som ju bygger på pjäsen ”Pygmalion” av George Bernhard Shaw, är något så ovanligt som en musikal om språkklyftor. För språkprofessorn Higgins är det hur man talar som visar på var på samhällsstegen man befinner sig, och ska man kunna klättra är det i språket man måste börja sin uppryckning. Där kanske det finns en parallell i dag: den som inte talar äktsvenska är ju närmast chanslös, åtminstone på arbetsmarknaden.
Men ”My fair lady” är trots handlingen mest lätt underhållning om en svunnen tid. Professorn (Lindy Larsson) slår vad med vännen Pickering ((Jörgen Düberg) att han kan träna bort blomsterflickan Eliza Doolittles dialekt så hon kan bli presentabel i salongerna.
Och efter mycken möda lyckas han. Men när han ska kasta bort sin elev som om hon vore ett förbrukat verktyg blir han varse sin egen skeva människosyn. Eliza har en inre styrka och i takt med att den blir synligare blir Higgins svagare.
Själva kärnberättelsen gestaltas riktigt fint av ensemblen och alla de där sångerna kommer som de ska. Men Ingela ”Pling” Forsman har gjort en ny översättning av texterna så man får stå ut med att originalets ”The rain in Spain falls mainly in the plain” som blev ”Den spanska räven rev en annan räv” nu är ”Den spanska räkan äts med majonnäs!”
”I dina kvarter” blir ”Här där du bor” och ”Med en gnutta flax” ”Har man lite flyt ibland”. Men Bengt Krantz är fryntligt sunkig och sjunger om sitt flyt riktig bra i sin roll som Elizas farsa, sopåkaren Doolittle.
Och som så ofta måste man beundra en turnerande ensemble som med små och enkla medel lyckas förvandla en scen i en medelstor svensk stad till slummig gata i ett gammalt London och till hästkapplöpningsevenemanget Ascot. Detta med hjälp av lite tyg, fantasifulla dräkter och flyttbara träkulisser.
Man tar med sig musikalens feststämning ut i vårkylan.