Som artist har hon blivit känd för att dyka huvudstupa in i nya musikstilar och erövra dem fullständigt, innan resten av musikbranschen hunnit ur startblocken. De senaste åren har hon dock blivit omsprungen av nyare förmågor, så som Lady Gaga, och måhända är det denna rädsla för att tappa greppet som gör att världens mest framgångsrika soloartist kör på fantasilösa men säkra kort.
Det finns visserligen ett par utmärkta partier. Förstasingeln ihop med ultratrendiga sångerskorna Nicki Minaj och M.I.A. är rejält frigörande för bakpartiet och banjoplinkandet i "Love spent" är riktigt stiligt. På andra sidan befinner sig dock "Masterpiece" och "I Fucked Up", för att namnge några av de vedervärdiga balladerna som snart kommer i en uppsnabbad version på ett gym nära dig.
Albumets namn är enligt artisten själv en tredelad referens: till hennes namn, till henne själv (DNA) och till euforiadrogen MDMA. Nej Madonna, detta är inte något som klubbrävar i Berlin kommer att svälja. Snarare påminner den tolfte skivan mer om alkoläsken Bacardi breezer, det är sliskigt men ger önskad effekt för en utekväll. Och vid slutet kräks man lite.
Jenny Cahier