Elin Rombo, sopran, Östgöta Blåsarsymfoniker, Staffan Mårtensson, dirigent
I strålande väder invigde landshövding Elisabeth Nilsson i lördags Östergötlands Musikdagar inför en månghövdad publik. Om denna inledande konsert på något vis indikerade nivån på resten av musikveckan så kommer den att vara av sedvanligt hög kvalitet.
Konstnärlige ledaren Staffan Mårtensson dirigerade Blåsarsymfonikerna. I dem hade han tillgång till ett precisionsinstrument som imponerade på flera sätt: dynamik, följsamhet, festivitas och med underbart töjbara och musikaliska rubati.
Bernsteins uvertyr till ”Candide” började de med, härlig och bejakande musik som de gjorde det bästa av liksom med sviten ur Weills ”Tolvskillingsoperan”. De gör alltid ett gott intryck, men denna gång tycker jag att de spelade bättre än någonsin! Dessutom: jag hör dem alltid på deras hemmaplan i Crusellhallen, och det är inget fel på det – men när de nu satt i den där stora ”nischen” på slottet och ljudpaketet skickades ut därifrån blev den akustiska upplevelsen fascinerande och tydliggörande.
Och så Elin Rombo ovanpå allt detta! Sällan eller aldrig har jag hört någon sjunga så som hon gjorde! Hon förtrollade alla (inklusive orkestern) med sin röst, uppenbarelse, utstrålning och obeskrivligt njutbara sångkonst. Även hon ägnade sig åt Bernstein: det virtuosa publiknumret ”Glitter and be gay”, som hon för övrigt sjöng vid Nobelprisutdelningen – och Weills ”Youkali”, en tango i det lilla formatet tillsammans med Östgötamusikens brasskvintett (bra spelat!), som hon möjligen förvandlade till något större och ädlare än var det egentligen är…
När vi satt och var euforiska över allt detta lyfte hon oss till ännu en nivå med arian ur ”La Traviata”, konsertens höjdpunkt. Att transformera operascenens stora gester och vidlyftiga expressivitet till en liten och publiknära estrad måste innebära en utmaning, men det klarade hon på ett utmärkt sätt. Och vilken diktion!
Sverige har fostrat en mängd lysande sångerskor, namn som återfinns på affischerna utanför välrenommerade operahus i hela världen. I mitt tycke intar Rombo en särställning även i det sällskapet, och jag ser redan fram emot nästa möjlighet att ta del av hennes enastående sång.
Det var så mycket som var bra: musiken, inramningen, atmosfären, helheten. Och med Rombo på plats kan det inte bli fråga om annat än högsta betyg.
Att himlen blev blå och att en lätt och ljummen sommarbris smekte alla lyssnare och orkesterns notblad går kanske inte att betygsätta, men det bidrog onekligen till totalintrycket. Det var bara att tacka och ta emot.