Serenader ska helst sjungas med åtminstone lilltån i vemodets bäck. Men Eros verkar hur lycklig som helst. Jag får bilder av par som ritar skridsko-åttor på nyspolad is, Lady och Lufsen som käkar spagetti och köttbullar, och julgransglittriga kyssar under misteln. Det är egentligen bara raspigheten i Eros röst som sätter Disneyyran lite ur balans. Kanske borde jag glädjas åt musik att bli lycklig till, men lyckofnattande går liksom över styr i intron av barnskrik och outron i trombontakt.
Eros Ramazzotti: Noi
Foto: ENNIO LEANZA
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.