Pianisten Erik Lindeborgs album är makalöst läckert presenterat av konstnären Diana Butucariu.
Uppvikt bildar förpackningen ett möblerat rum där musiken är ett flytande välljud, men med några vassa kanter samt en och annan snubbeltråd som signalerar oro.
Tio odöpta och numrerade stycken där Lindeborgs piano och melodika samt Magdalena Adeens mjuka sångtoner utgör ljudmöblerna tillsammans med Niklas Wennströms matta, vävd av akustisk bas.
Övriga kompmusiker hörs diskret. Det är Lindeborgs piggt rörliga högerhand och stödjande rytmer i vänstern som bestämmer humöret på gruppens småjazz.