Det finns tusen och ett sätt att be om ursäkt på. Till de bättre hör att inte upprepa tidigare misstag åter och igen. När Eric Saade bestämt sig för att säga förlåt, gör han det genom att ersätta ljudeffektsförtätad gladpop med så mycket Timberlake-komplex att hälften vore nog. Kvar är bara nödrimmen och Saades ljusa röst, som alltjämt gör sig bäst i glättiga upptempolåtar, och ursäkten som borde varit ett sätt att vända blad, men istället blir en beklagan att inte vara trogen det som varit.
Eric Saade: Forgive me
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.