Eels maler kvarnarna långsamt. Det är oundvikligt att tänka på Beck, 90-talet hojtar i bakgrunden. Men Eels bjuder inte på lekfull experimentlusta, snarare en molande botten i Tom Waits-anda. Frontmannen E knirrar och knarrar blodrikt med rösten. Det är bra, men det monotona sjunker inte ner så djupt att det når andra andningens magi.
Eels: Wonderful, glorious
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.