Genom åren har egentligen Ed Harcourt bara misslyckats vid ett tillfälle. Problemet vara att han nog var för lycklig vid det tillfället. Bra rent personligt, men svårt att få det musikaliska intressant då. Det blir aldrig farligt och känns helt friktionsfritt. Ingen bra kombination. "Back in the woods" är inte alls så. Här finns mörkret och ändå anar jag hoppet mellan de täta träden. Som en smutsigare Rufus Wainwright och ibland som en alldeles finfin tvilling till Jeff Buckley. Flera sånger glänser vackert. Men "Wandering eye" har det där mörkret som är både sentimentalt och signalerar en öppning. Dubbelbottnat av en sällan skådad klass. Komplext så att du lockas att återkomma flera gånger.
Ed Harcourt: Back in the woods
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.