Hon har hållit sig borta från skivstudion i fem år. När hon nu är tillbaka har det inte hänt speciellt mycket. Didos karaktäristiskt dova röst och drömskt lättlyssnade melodier är sig lika. Själv blir jag snabbt ofokuserat loj och slumrar till på de dunkuddsmjuka synthmattorna. Trumbeatsen som ska ge lite skärpa känns mest som hämtade ur en dator från 2002. Det finns ändå några snygga låtar, som "I love to blame".
Dido: The girl who got away
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.