Förra albumet var trött och tråkigt. Gospelsläpiga singeln ”Heaven” kändes inte himmelsk. Det har gått 32 år sedan Depeche Mode debuterade och 23 år sedan de nådde toppen med mästerverket ”Violator”. Och det finns så mycket annan bra elektronisk musik i dag. Det är inte alls som i mitten av 80-talet, när Depeche Mode var syntens enda beskyddare och vi därför svor dem evig trohet.
Ursäkta, men vem trodde att deras trettonde album skulle bli så här . . . vitalt?
”Delta machine” är en träffande titel. Martin Gore står med ena foten i Mississippi och den andra i Düsseldorf. Han vevar fula bluesriff på sin gitarr men de utmanas hela tiden av taggiga, störiga syntar. Detta är tredje albumet Ben Hillier producerar, i hans händer blir syntens gudfäder stadigt allt syntigare. ”Delta machine” har en skrovlig, besvärlig och befriande kompromisslös ljudbild.
Dave Gahans raspiga rockröst passar bra i sammanhanget, sedan länge trygg i Martin Gores melodier. I Gahans egna låtar lyfter han sin röst till nya höjder.
Bland 17 starka låtar, inklusive de fyra bonusspåren, sticker ändå en favorit ut: ”The child inside” som Martin Gore sjunger själv. Bredbent blues kan man vara utan, men en skev och anemisk liten elektronisk vals träffar mitt i hjärtat.