Som avlastning mot allt radioslipat. Här tar Bradford Cox och hans gäng musiken vidare ännu ett snäpp. Det är distortion, smutsigt och argt. Kaxigt, om man vill. Symtomatiskt är att det finns låtar som heter Leather jacket II och Punk på skivan. För det är just den attityden som genomsyrar det här. Viljan att mosa på utan att bry sig, liksom. Att det ändå någonstans i botten finns snygga melodier lyfter helhetsintrycket. Det är lite som om man visar fingret åt den som inte tror att bandet faktiskt kan vara vackra också. Monumentalt bra.
Deerhunter: Monomania
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.