På föregångaren ”Reality” (2003) förlorade sig David Bowie i ett rockande som väl mest kan beskrivas som ”allmänt”. De bästa låtarna var dessutom covers.
Här är det inte alls så, det här är rockmusik levererad med stadig blick. Titellåten låter som en släkting till ”It’s no game (part 1)” från ”Scary monsters”, med samma känsla av att allt kan gå överstyr. Dessutom med en sån där störig elgitarr som alltid gör mig knäsvag.
Efter det plockar David Bowie fram saxofonen (även om han inte spelar den själv) och leder oss genom en skiva där han på olika sätt tar upp den artist han varit, och är. Några av låtarna har lite svårt att fästa, åtminstone så här efter några hastiga genomlyssningar, men helheten känns ändå precis så kraftfull som jag hoppats.
Flera gånger kommer jag att tänka på den första skivan med Tin Machine, bandet Bowie startade i slutet av 80-talet för att ruska liv i kreativiteten igen. Inte alls på grund av hur ”The next day” låter (Tin Machine gjorde gitarrmangel enligt principen att mer alltid är mer), utan mer i känslan av att det finns en klar idé om vad skivan ska vara.
Jaha, och vad ska den vara då, tänker du? Ja, det får jag nog återkomma till. Som all bra musik, och konst, ställer ”The next day” fler frågor än den besvarar.