Första låten är magnifik. En hård, ostoppbar maskin. Den lämnade Daniel Myer efter sig när han återvände till Haujobb. Sedan spretar det åt alla håll och man undrar än en gång vart Covenant är på väg. Vi får en gitarr som dränks i brus, en tonsatt dikt på 76 minuter, en Dimbodius-cover. Och episk elektronisk dansmusik, förstås.
Medlemmarna kommer och går. Samtidigt står Eskil Simonsson där oberörd i centrum, med samma mörka stämma, samma knivskarpa elegans, och styr elektroniken med samma säkra hand som alltid. Covenants är en maskin som fått folk att dansa sedan Avicii gick på lågstadiet. Den maskinen tystnar inte än.