Röst handlar inte bara om oktavomfång eller tonhållarihärdighet. Det handlar också om förmedling av uttryck. Céline Dion har länge briljerat i röstgymnastikklassen, men därmed delvis tagit stryk i förmågan att skapa känsla. Dions tjugofemte studioalbum ”Love me back to life” är annorlunda. Här skälver rösten och vill berätta. Här finns djupet och de enkla ackorden. Visst skickar hon upp sången till tokhöjder ibland, men det bottnar och låter mer Cassidy än Carey när röstinnerligheten får större plats än registret.
Céline Dion: Love me back to life
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.