Mick Jagger ville nog egentligen bara ha ett bra producentnamn på sin soloskiva. Han var definitivt inte sugen på att höra vad någon annan tyckte och tänkte om det han spelade in. Men superproducent Rick Rubin var inte där för att stå bredvid och nicka småleende. Så till slut blev Mick Jagger trött på att den skäggiga amerikanen la sig i hela tiden. Han sa till honom att antingen höll han käften och eller så kunde han gå nerför gatan till fiket och käka äppelpaj. När Rick Rubin senare sammanfattade upplevelsen att spela in en skiva med Mick Jagger sa han bara lite uppgivet "det blev mycket äppelpaj".
Tänk om Bruce Springsteen vågade ringa en klippa som Rick Rubin, eller någon annan som ställde sig rakryggad framför The Boss och sa åt honom att han lirar alldeles för säkert. Att han låter mätt, trist och rakt igenom stadiumförblindad.
Men Bruce Springsteen vill inte ha någon som utmanar så han ringer killen vars största merit är att placera tråkmånsar i Jars Of Clay på melodiradion i USA.
Ryktet inför den här skivan har sagt att Bruce Springsteen är förbannad. Att han har surnat till ordentligt på hemlandets krig, orättvisor och girighet. Dessutom skulle nya skivan vara folkinspirerad.
I teorin låter det fantastiskt: en rasande Bruce Springsteen med folkmelodier i ryggsäcken. Men i praktiken låter det (i de värsta magplasken) som? The Hooters! Det är sorgligt att suckande konstatera att "The Wreckingball" bara passar väl in i raden av de senaste årens trista Bruce Springsteen-album.
Mattias Ahlén