Från att ha varit ett av de musikaliskt profilstarkaste hårdrockbanden på åttiotalet till att nu vara totalt identitetslöst.
Det låter som att de inget hellre vill än att sluta spela, som att varje ny skiva är en chans att sudda ut sig självt tills inget återstår.
De samarbetar återigen med låtskrivarproffset Billy Falcon och teflonproducenten John Shanks och återigen finns det knappt något som låter som det Bon Jovi jag en gång i tiden faktiskt gillade.
Det skulle lika gärna kunna vara Keith Urban eller Miley Cyrus, andra artister som John Shanks med stadig hand har lotsat fram i den radiovänliga Nashville-rockfåran.
Slätstrukenheten håller på att driva mig till vansinne, men måttet rågas då hälften av låtarna är ballader, trötta, svaga och hopplösa.