Det mesta var skevt, skavt och lite trasigt i Bob hunds värld. Live var de så starka att skivorna bleknade i jämförelse. För mig, och säkert för fler, blev Bob hund ett scenband. Större än sina låtar. Större än sina skivor.
Tjugo år senare. Koncepten är tydligare. Syntarna starkare. Rytmerna viktigare. Melodierna rakare. Ordvändningarna smartare. Men i arbetet med den ansiktslyftningen känns det som bandet byggt om hundgården till en lekstuga av bara farten.
Gränsdragningarna mellan konstinstallation, popband och studentspex är ibland hårfina i Bob hunds värld. Martin Kanns skivomslag blir bara bättre och bättre i sin anti-rock estetik synd då att innehållet inte riktigt är av samma höga klass. Bob hund blandar det smått geniala med det lite småtråkiga och det direkt tröttsamma. Ska bli kul att se om livebandet Bob hund har kvar elden i magen.
Mattias Ahlén