Dylan hade från början tänkt spela in en skiva med religiösa sånger, men sångerna ville annat och i stället fick vi Dylans svartaste album någonsin.
Det har spekulerats över om "Tempest" är 71-årige Dylans avsked till skivpubliken. ("The Tempest" är titeln på Shakespeares allra sista pjäs). Men Dylans "Tempest" känns mer som en mellanplatta än som ett verkligt avsked. Och förresten sjunger han här i "Early Roman Kings": "I ain't dead yet, my bell still rings". Så det blir nog mer.
Skivan börjar bra; "Duquesne whistle" är en skön, munter swinglåt, som känns hämtad från 30-talet. Men den våldsamma video som följer med låten ger en besk smak i munnen.
Påföljande "Soon after midnight" visar upp Dylan som fullblodsromantiker. Sen slår det svarta till. Hårdsvängande "Pay in blood" förför mig, trots att texten är blodig och skrämmande.
Dylan har förvisso alltid velat spela in snabbt, men här har det nog gått för fort för Dylans alter ego, producenten Jack Frost.
Ljudbilden är ganska tråkig och titelsångens 45 (!) verser om Titanic är prövande även för en Dylanfantast som jag. Den senkomna hyllningen till John Lennon känns också märkligt otajmad.
Visst finns här guldkorn, men som helhet: Dylan kan så oändligt mycket bättre