I november 2011 meddelade originalsättningen av Black Sabbath att de var tillbaka, inte bara för ännu en nostalgisk turnésväng utan även för sitt första album tillsammans sedan 1978. Sen gick allt åt skogen. Trummisen Bill Ward gick ut med att det kontrakt han erbjudits var för dåligt, världsturnén ställdes in när gitarristen och enda ständiga medlemmen Tony Iommi diagnosticerades med lymfkörtelcancer. Ozzy Osbourne passade på att ännu en gång återuppta sitt nära förhållande till droger och alkohol. Basisten Geezer Butler gjorde som vanligt, höll sig borta från rampljuset. Hade jag varit Tony Iommi hade jag låst in mig på min herrgård med min svenska fru och givit upp.
Men nu är skivan äntligen här och världsturnén, som når Sverige i november, inleds i USA i juli. Den enda smolken i glädjebägaren är att Bill Ward aldrig blev tillräckligt nöjd med den affärsmässiga biten utan är ersatt av Brad Wilks från Rage Against The Machine.
"13" är en tung och avskalad skiva som har mycket mer gemensamt med bandets självbetitlade debutalbum från 1970 än vad de gjorde senare under sjuttiotalet. Det är visserligen lite synd att bandet inte tagit tillfället att visa på den bredd som det senare sjuttiotalsmaterialet har utan lutar sig mot långsam bluesig doom men det får den svävande höjdpunkten "Zeitgeist" att sticka ut ännu mer. "13" är trots mina invändningar en klart positiv överraskning som klarar sig lång väg på låtmaterialets grundläggande kvalitet. Det fanns på förhand inte mycket som talade för att Black Sabbath skulle kunna prestera så pass helgjutet 43 år efter albumdebuten och drygt 20 år efter "Dehumanizer" bandets senaste godkända produkt.