Tobias Isaksson har fin medalj i grenen genrehoppning. Vi har hört honom göra spenslig folkpop med Laurel Music. Han gjorde fin sextiotalsdoftande solskensstänkt indiepop med bandet Irene. Och nu har han sedan några år har bytt ut medmusiker mot maskiner och skapar syntpop under namnet Azure Blue. Men inte ens som Azure Blue vill han stå still. Där förra skivan var mer avskalad och poppig är den nya bombastisk i sin tydliga kantiga 80-talsmundering. Det finns egentligen inget originellt i hans produktioner, men han slarvar aldrig med melodierna och det är hans styrka.
Azure Blue: Beyond the dreams there’s infinite doubt
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.