En grå onsdag slutar med en proffsigt arrangerad spelning där tiderna hålls, ljudet är bra och banden levererar fin underhållning från scenen. Som publik är det bara att tacka och ta emot, det är inte alltid man blir så här bortskämd.
Close Quarters låter bättre och ser naturligare ut på scenen än vad ett rockband från Vadstena borde göra, påstår jag lite fördomsfullt. De medryckande partylåtarna, det väloljade framträdandet och de schyssta Chuck Berry-rörelserna från gitarristen Martin KK Karlsson, jag gillar allt. Till och med Hardcore Superstar-stölderna. Nästa gång hoppas jag bandet får en sen öldränkt lördagsspelning på ett knökfullt The Crypt.
Senast Bonafide var i Linköping var de förband till Deep Purple på Cloetta Center. Den här kvällen är mer intim. Hade den, snart mytomspunna, egentliga rockklubbslokalen hunnit öppna hade det nog till och med blivit svettigt. Nu håller vi hus i den större nattklubbslokalen där det blir lite glest i publiken.
Musikaliskt skruvar Bonafide upp intensiteten, lite konstigt kanske då det i grund och botten handlar om gubbig AC/DC-rock. Men grunden är inte i första hand de dammiga riffen utan det är drivet i trummor och bas som visar vägen. Alltid stretande framåt. Bandet bemästrar även det mer tillbakalutade Black Crowes-hänget precis lika bra.
”Det är kul på jobbet idag” utbrister sångaren Pontus Snibb och ser ut som han menar det. För bandet utstrålar verkligen glädje, lika äkta som deras rockmusik. Nivån på skämten matchar musikens gubbighet och det är så där avslappnat och lekfullt på scenen som det bara kan bli när riktiga proffs spelar. Tungt, proffsigt och underhållande, onekligen en smaklig kombination.