Hasse Alfredsson visste hur det skulle sluta.
I början när han våghalsigt kastade sig utför spontankomikens svarta pist, som Valfrid Lindeman, visste han och motspelaren Lasse O’Månsson att den improviserade sketchen skulle sluta med ett skämt om att knäppa ihop västen men gylfen.
Och precis så är det med Aviciis låtar. Var de än börjar, hur påhittigt de än byggs upp vet man att de slutar på samma sätt, på samma ställe – på radiostationernas spellistor och på fotbollsarenor omgjord till dansgolv. Det är Aviciis gylf och väst.
Det spelar ingen roll om denna svenska underbarns-dj lånar melodier från folkmusik och country, om han luftar ett garagerockfärgat orgelriff eller låter discolegenden Nile Rodgers lägga några funkiga gitarrlicks, till slut skruvar han ändå till mixerreglagen så att allt blir extremt radiovässat och arenamaxat.
Tim Avicii Bergling har slipat sin formel till perfektion inför miljoner fans de senaste åren. Han har så mycket självförtroende och kan sin sak så imponerande säkert att han vågar testa en del överraskande grepp. Men, såklart, han vet att hur mycket han än leker med dansmusikformatet, så ska han till slut bara knäppa ihop gylfen med västen och vips är alla nöjda.