TT Nyhetsbyrån har för 17:e året i rad sammanställt en superlista baserad på årsbästalistor från musikkritiker på landets dagstidningar och musikmagasin. Ett 70-tal listor ingår i sammanräkningen och enligt recensenterna är Frida Hyvönens ”Kvinnor och barn” årets bästa svenska album.
– Jag jobbar ju mycket med mitt inre som ledstjärna och det är väldigt svårt att förutse hur det ska tas emot, om någon ska bry sig. Så det är klart att det är jättekul att få bekräftelse när man tar ut det i den externa världen, säger Frida Hyvönen.
– Det är också ett album som handlar om ganska specifika ämnen och det är skrivet av kvinna i 40-årsåldern. Jag tycker att det är fint att det får det här utrymmet och uppmärksamheten.
”Kvinnor och barn” toppar listan före Iiris Viljanens hyllade ”Mercedes” och The Radio Depts återkomst ”Running out of love”.
Det är andra gången Frida Hyvönen hamnar på kritikerlistans förstaplats – förra gången var 2008 med albumet ”Silence is wild”.
– Om man ser det statistiskt så är det alltså varannan skiva som hamnar på toppen av årsbästalistorna. Det kan ju bli svårt att fortsätta en sådan trend, ribban är ju satt ganska högt nu, säger Frida Hyvönen.
”Kvinnor och barn” har hyllats unisont sedan det släpptes i början av november. I förra veckan belönades också Frida Hyvönen med tre Grammisnomineringar som årets textförfattare, årets kompositör och årets album.
Men framför allt känner hon att hon berört lyssnarna.
– Jag har fått väldigt mycket mejl och meddelanden på sociala medier gällande framför allt ”Fredag morgon”, ”Imponera på mig”, ”Sjön” och ”Alla vet att det är vackert i Paris”. De har fått ett starkt gensvar och jag märker att det finns en hög identifikationsfaktor, säger Frida Hyvönen.
Listan över utländska album toppas av Beyoncés uppmärksammade temaalbum ”Lemonade”.
– Då är alltså jag och Beyoncé listtoppssystrar? Det är det bästa jag har hört. Om man målar upp det här så ser man oss på toppen där, då känner jag mig trygg, säger Frida Hyvönen.
På den utländska listans andraplats hittar man David Bowies sista album ”Blackstar”, som kom ut bara dagar innan han avled, och på plats tre återfinns PJ Harveys ”The hope six demolition project”. (TT)
Christel Valsingers bästa
SVENSKT
1.Frida Hyvönen: Kvinnor och barn
Hyvönen skalade bort det mesta utom piano och stråkar och lät texterna – för första gången på svenska – stå helt i centrum. Och vilka texter! Mångbottnade, läskiga, sorgsna, roliga, vackra. Sjungna berättelser som var och en rymmer så mycket mer än det uttalade. Starkt så man tappar andan.
2.Cherrie: Sherihan
Cherrie ville göra musik för kvinnorna, de som lever med sorgen och oron över sönerna och bröderna i den våldsutsatta förorten. Resultatet blev ett sorgset, men kärleksfullt r&b-album om att ta hand om varandra. Skört och rakryggat på samma gång.
3.Amanda Bergman: Docks
Mjuk, stillsam pop på analoga instrument är inte vad som utmärkt musikåret 2016. Men Amanda Bergman lyckades med konststycket att få med sig både publik och kritiker med sin fina solodebut. I centrum står rösten, sträv och oemotståndlig. Ett album att vila i.
4.Silvana Imam: Naturkraft
Knappast ett enkelt album att ta till sig, men unikt i sitt uttryck och sin berättelse. Till metalliska beats och snåriga rytmer rappar Imam om kamp, utanförskap och kärlek. Språkligt briljant, med vassa formuleringar om Sverige och samtiden. Men framfört med varm vi-känsla.
5.Pascal: Revy
Efter fem års uppehåll och tio år efter debuten återvände Pascal med ett nytt album som om inget hade hänt. Mullrande basgångar, slamriga trummor och gnisslande gitarrer som möjligen roterat ner ännu lite djupare i mörkret. Slog hårt och rakt i magen.
UTLÄNDSKT
1.Beyoncé: Lemonade
Med lika delar ursinne och sårbarhet tog Beyoncé med sig det privata ut i offentligheten. Om äktenskapskrisen som besjungs på "Lemonade" är hennes egen har det spekulerats om hela året, men känslan är äkta från början till slut. En musikalisk bomb av r&b, soul, hiphop, rock och country om kampen för värdighet.
2.PJ Harvey: The hope six demolition project
Krigskorrespondenten Harvey fortsatte jobbet där förra albumet tog slut och reste till Kosovo, Afghanistan och Washington DC för att skildra våldets konsekvenser. Stundtals gastkramande, nästan outhärdligt sorgligt och samtidigt musikaliskt upplivande.
3.Case/Lang/Veirs: Case/Lang/Veirs
Neko Case, K D lang och Laura Veirs slog sig ihop för att utforska sitt låtskrivande i en ny inramning. Det blev en samling varsamt framförda låtar som rör sig mellan americana, 60-talsinfluenser och vemodig folk-pop. Dessutom med smarta texter att förkovra sig i.
4.Frank Ocean: Blonde
Frank Ocean överraskade med två album släppta dagarna efter varandra, men det var "Blonde" som släpptes på hans egen, nystartade etikett. Drömsk, inåtblickande r&b med popvärldens varmaste och sorgsnaste röst. Varvad med telefonsvararmeddelanden från hans mamma.
5.Teenage Fanclub: Here
Med "Here" visade Teenage Fanclub att de nästan 30 år efter starten står stadigt på indiescenen. Numera har rundgången tystnat och kvar finns ett förfinat låtsnickeri där klassiska popmelodier och mjuk stämsång fått leda vägen.
Andreas Homanens bästa
SVENSKT
1. Hurula: Vapen till dom hopplösa.
Broder Daniel-jämförelserna stod som spön i backen när uppföljaren till den hyllade debuten släpptes. Och de är befogade, även om Hurula på precis alla sätt som finns förtjänar att betraktas på egen hand. Det finns ingen artist i Sverige 2016 som känns lika mycket som Robert Hurula.
2. Kent: Då som nu för alltid.
Tonen sattes tidigt under året när videon med trumslagaren släpptes. När sedan skivan kom ett par månader senare, blev avslutningen för Sveriges största band precis så snyggt och perfekt som det bara kunde bli. Albumet blev till och med ett bättre eftermäle än den storslagna avslutningsturnén.
3. Silvana Imam: Naturkraft.
Jo, Silvana klarade att hålla uppe energin och attityden från singlarna. Hon upphör aldrig att kännas angelägen. Låtarna är dessutom som skurna för att framföras live, där Silvana är en av de mest intressanta artisterna.
4. The Radio Dept.: Running out of love.
Efterlängtad återkomst för Sveriges mesta indie-duo. Elektroniken fick härja fritt och frammanade ett kallt, dystopiskt och helt fantastiskt ljudlandskap. Deppigt och alldeles underbart.
5. Håkan Hellström: Du gamla du fria. Håkan återvände äntligen till det murriga "Edelweiss"-soundet. Skivan kanske inte satte sig lika direkt hos lyssnaren, men den höll desto längre. Och vissa av låtarna hör till Håkans största, låtskrivarpartnern Björn Olsson tycks ha en helt osviklig förmåga att förse Håkan med stora låtar.
UTLÄNDSKT
1. Kvelertak: Nattesferd.
Norrmännen fortsatte att spela den ultimata kombinationen av skitig 80-talsmetal och hardcore. På denna deras tredje skiva var det än mer medryckande, och det riktigt stora genombrottet borde inte ligga långt borta.
2. PJ Harvey: The hope six demolition project.
Hennes skivor är alltid efterlängtade, och även denna gång blev få besvikna. PJ Harvey fortsatte på det inslagna spåret från föregångaren, och soundet är så unikt att hon gärna får tillbringa de närmsta decennierna med det. Ingen annan kommer att kunna närma sig det ändå.
3. Biffy Clyro: Ellipsis.
Skottarna var den stora överraskningen och behållningen från årets Bråvalla. Detta var deras sjätte släpp, och det mest sammanhållna hittills. Skivan är fylld av låtar så bra att det är riktigt märkligt att Biffy Clyro inte blivit större. Så, upptäck dem och sprid budskapet!
4. Leonard Cohen: You want it darker.
Få artistkarriärer har avslutats lika värdigt och passande än så här. Den släpiga stämman rörde sig över en samling låtar som sammanfattar karriären. På "Leaving the table" blev det dessutom kusligt förebådande inför Leonard Cohens bortgång.
5. Lady Gaga: Joanne.
Att följa Lady Gaga är i stort sett alltid intressant. Och vart hon skulle ta vägen musikaliskt var en stor fråga inför den här skivan. Det visade sig bli en något råare Lady Gaga än vanligtvis. Samtidigt är det en strålande popskiva, med singeln "Million reasons" som det stora utropstecknet.