Dessa kanadensare vägrar göra livet lätt för sig. Att basera albumets omslag och innehåll på en obskyr spelfilm från mitten av förra sekelskiftet (“Black Orpheus”) är nästintill mer pretentiöst än Ranelids samlade verk. Lägg vidare till inspiration av haitisk gatumusik, jamaikansk reggae och ett inhopp av experimentalisten David Bowie i titelspåret för att ytterligare skaka av sig de fans som endast klamrade sig fast vid de tidigare storslagna popsymfonierna. De som ger detta dubbelalbum en andra chans kommer dock att känna igen sina gamla hjältar i låtar som Reflektor och We Exist. Detta trots att hjältarna har skippat poptrikåerna och denna gång klär sig i svarta polotröjor.
Arcade Fire: Reflektor
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.