Ta lite luggsliten Hoola-Bandoola-realism och blanda med 90-talets popnaivaste texter. Lägg till en eländestyngd röst som nuddar vid Di Levas tydlighet, men oftare hamnar i Hellströms ping-pong-liknande tonträffhet. Svep in det hela i ett virrvarr av panflöjter och marschtrummor. Låter det komplicerat? Saken är den att det nästan är för enkelt. Andreas Grega levererar banalmusik som verkar vilja mer än den någonsin uppnår. Och som inte ens i sina vildaste uttryck känns så djup eller gripande som dess infernoliknande skivomslag eller titel antyder.
Andreas Grega: Mörkerseende
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.