Alanis Morissette: Havoc and bright lights

Som fjortonåring skrev jag flertalet diktverk som fram till denna dag ännu får mig att rodna av genans. Någon sådan skamsköljning verkar inte drabba denna kanadensiska sångerska utan snarare förefaller inspirationen för det åttonde studioalbumet ha hämtats direkt från ungdomens poesi. Lyriken är nämligen banal och meningarna stundtals knökfulla med ord som förstör rytmen i den annars kompetenta produktionen. Lägg till ett par svulstiga refränger och en samling ballader med massivt Madonna-komplex och du har den optimala skivan att slå igång då du vill att kvällens gäster ska inse att det är dags för hemgång.