Det är lätt att bli fångad av de suggestiva stämningarna. Agnes Obel har en väl utvecklad känsla för det dramatiska. Hon bygger teatralt, med hjälp av flygel och stråkar, och hon målar förföriskt svart. Men till skillnad från den, i hemlandet Danmark flerfaldigt prisbelönta debuten ”Philarmonics” saknar ”Aventine” det mest värdefulla av allt – minnesvärda melodier. Låtarna glider undan utan att sätta spår. Skivan blir ett stillastående tillstånd, en känsloknut utan ändar att dra i. Som känslokuliss kan den fylla ett syfte.
Agnes Obel: Aventine
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.