Det blir lite problematiskt när ett band som har funnits i över 40 år och har haft åtminstone tre popularitetstoppar försöker tillgodose alla sina beundrares behov. Bandet försöker med lite rapsång, givetvis en rejäl dos episka ballader som vägrar ge sig innan de förvandlat soundtracket till "Armageddon" till vispop, och slutligen några försök till klassisk riff-rock i sjuttiotalsstil. Rätt misslyckade försök måste jag tyvärr konstatera. Det genomgående problemet med Aerosmith 2012 är att orken och inspirationen tryter. Alla beståndsdelar finns, men gnistan som får skiten att flyga i luften har sedan länge kastat in handduken.
Aerosmith: Music from another dimension
Foto: Genevieve Ross
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.