En gång i den okunniga forntiden så kallades Adam Ant för Adam Myra i ett svenskt popprogram. Skämskudden räckte knappt till för den som ville gömma sig. Men hur det än var med den saken så var Adam & The Ants en gång ett coolt band som stod för något som stack ut. Adam Ant som soloartist var cool ett litet tag till. Men hur är det egentligen trettio år senare?
Det går att slå fast att det coola kanske inte riktigt ingår i intrycket. Men det dansanta har inte helt försvunnit. Det är egentligen väldigt lite skillnad mot då. Glam, trummor, trummor, trummor och lite pop. Så förutom att det inte är så coolt med en farbror på 58 år som fastnat i en loop så funkar det. Lite sämre. Men ett helt okej album där nostalgin är starkare än intrycket av kreativitet.