Det är problem med ljudet och Lassesjälv gör ett oinspirerat, lite lojt intryck. Han mumlar i mikrofonen och påminner i sin keps mest om en lastbilschaffis som hamnat på fel plats.Sången låter gnällig och jag undrar vart spelningen ska ta vägen. Kanske spelar det in att det till en början bara spelas nya låtar. De ärbra men inte de direkta hits som får igång en publik.
Men upplägget kanske inte var så dumt, visar det sig senare. För sakta händer nånting, Lasse tinar upp. Det börjar runt "Gråa dagar" och en rimmande bandpresentation som går över i "Kom". Sen blir konserten bara bättre och bättre ju längre den pågår.
Låtordningen känns genomtänkt och personlig. Några gamla klassiker får stryka på foten för mer udda val. Exempelvis bjuder Winnerbäck på en egenversion av Tomas Andersson-Wijs "Gör nånting vackert". Jämfört när jag såg Lasse senast i konserthuset i Linköping, har showen enbättre rytm. Låtarna följer varandra mer naturligt, som om de alltid suttit ihop i den ordningen och aldrig ska skiljas åt.Och Lasse verkar även ha lattjat lite med arrangemangen. Inga stora förändringar, men det finns en lekfullhet som känns avslappnad och skön.Ett stopp här, en markering där och i "Varning för ras" åker både dragspel och mandolin fram."Lasse, Lasse" ropar publiken och sträcker händerna i luften. Det blev juriktigt bra det här till slut.