I countryrockens tecken

I lördagstidningen skrev jag att Jan Johansen borde profilera sig och det gäller inte bara honom. Jag är säker på att många av dagens schlagerartister kommer att försvinna lika fort som de dök upp om de inte blir tydligare i sitt artisteri.
Jill Johnsson har själv varit ytterst nära att gå samma öde till mötes. Hon var så alldaglig och utslätad att inte ens en melodifestivalvinst gav henne personlighet. Ingen trodde väl då på att hon skulle kunna rycka upp sig som hon har gjort.Efter segern med "Kärleken är" 1998 har hon hängt i Nashville och insupit atmosfären där.
Schlagermusiken har fått stå tillbaka för mer countryaktiga tongångar och hon har ofta blivit jämförd med Shania Twain.
Lördagens konsert på Vätternfestivalen går helt i countryrockens tecken. Jill Johnsson bjuder på några snygga ballader där hon låter rösten spricka på countryvis på de rätta ställena. Men mest handlar det om snärtiga upptempolåtar, här ska minsann ingen stå och slöa till.
Vi får bredbent sydstatsrock där pianonklinket slår igenom som det ska, vi får hiten "Crazy in love" som avslutning och som extranummer radar hela bandet upp sig vid scenkanten och "är så mycket country som dom kan", som Jill beskriver det.
Även om Jill Johnssons countrystil inte känns helgjuten, är det ändå ett riktigt val. Hon fyller ett tomrum inom svenskt musikliv och känns plötsligt intressant som artist. Och det får gärna ta några år innan hon helt växer in i rollen, countryn är väl den enda musikgenre där det snarare är en merit att bli äldre.TOBIAS PETTERSSON