Början var verkningsfull med a cappella-sång och munspel i "Don´t get around much anymore". Standardlåtarna som sedan följde var tämligen standardiserade även i sina tolkningar, oklanderligt och proffsigt utförda men lite opersonliga.
De fungerade dock bra som uppvärmning inför fortsättningen.
Läckert intro
En annan tyngd och tydligare identitet fanns i "Så speciell". Där spelade gitarristen Andreas Öberg ett fint solo unisont med sin ordlösa sång, à la Jojje Wadenius.
Jag har tidigare hört honom endast i django-sammanhang, visst hade han fler strängar på sin gitarr men i stort gjorde hans soloinsatser inga djupare intryck på mig. Hans intro på balladen "Since I fell for you" var ändå en läckerhet, den låten var för övrigt ett av kvällens bästa nummer.
Diskret inramning
Den oförliknelige Claes Crona är en tillgång vid vilket piano som helst, han spelar helt enkelt fruktansvärt bra! Efter hans solo på "Honeysuckle rose" kunde ingen vara ledsen. Han hade varit värd ett riktigt och fullvuxet instrument.
Den diskreta inramningen lyfte fram Hoffstens röst på ett tilltalande sätt, mer än vad en gängse rockkonsert förmår.
Kanske gnistrade det inte direkt om "kulturmötet" i Ljungsbro, men det var trivsamt. Ingen av de medverkande associeras väl med countrymusik, ändå var det en sång med det ursprunget som jag njöt allra mest av: Patsy Clines "Crazy" - så ömsint, så varsamt, så respektfullt.
Det sköra och sårbara i Louises röst togs tillvara och blev till något vackert och äkta.