Som hämnd för att hennes make Terevs våldtagit hennes syter Philomela dödar Procne sin son Itys och tillagar hans kropp som måltid. Målning av Peter Paul Rubens från 1658.
Böcker
Ovidius
”Metamorfoser”
Översättning: Harry Armini (1969)
Modernista
Efter att inte ha sett varandra på fem år ska systrarna Procne och Philomela äntligen få träffas igen. Procnes man Terevs, kung av Thrakien, går med på att eskortera hennes lillasyster från Aten, men fadern, kung Pandion, är mer tveksam att låta sin enda ogifta dotter bege sig ut på vägarna. Han låter sig övertalas när svärsonen lovar att skydda Philomela som om hon vore hans eget barn.
Men Terevs visar sig inte vara något att lita på, under färden för han med sig Philomela till en stuga långt inne i skogen och våldtar henne. För att hon inte ska kunna vittne om vad som hänt skär att sedan ut hennes tunga.
I Thrakien lyckas Philomela väva en bild av händelsen och på så vis berätta för sin syster vad som hänt henne. Procne blir ursinnig, hon dödar kallblodigt sin lille son Itys och tillagar pojken som middag åt sin make för att hämnas systern. Efter att Terevs avnjutit måltiden bär hon fram sonens avhuggna huvud på ett och förklarar för honom vad han precis har ätit. Den chockade Terevs blir rasande och jagar systrarna med en yxa. I desperation vänder de sig med böner till gudarna som förvandlar Procne till en svala och Philomela till en näktergal och de flyger ifrån honom.
I en text om den vittneslitteratur som Svenska Akademien under åren uppmärksammat genom att ge Nobelpriset till författare som Imre Kertész, Herta Müller och Svetlana Aleksijevitj, skriver litteraturvetaren och ledamoten Horace Engdahl om hur den romerske skalden Ovidius myntar det skrivna ordets vittnande karaktär i myten om Philomela i hans magnum opus ”Metamorfoser” (färdigställt år 8 efter Kristus). När förövaren berövat offret talet kan hennes röst ändå ljuda genom ”skriften”.
Berättelsen lyfter på så vis fram skaldens betydelse som sanningssägare. I dessa tider av woke-aktivister och ”snöflingor” har amerikanska litteraturstudenter krävt att få ”trigger warnings”, att bli förvarnade inför föreläsningar om “Metamorfoser” och rent av att få slippa läsa ett av litteraturhistoriens mest centrala verk därför att en del av dem själva kan ha utsatts för sexuella övergrepp. Det säger möjligen något om styrkan i Ovidius lyriska framställningar, men kanske framför allt att just våldtäkten är en av de mest återkommande dramatiska handlingarna i hans mytiska berättelser.
Ideligen våldför sig i synnerhet gudar och andra andliga väsen på människor vilket givetvis leder till ytterligare olyckligheter, dessa brott innebär att gränsen mellan det gudomliga och världsliga överskrids. Det fördolda och förbjudna uppenbaras för människan i det främmande och rent monstruösa genom hiskeliga metamorfoser.
En sällsam sådan berättelse är den om Hermafroditos, gudaparet Hermes och Afrodites vackre son, som när han badar i en källa väcker en nymfs (en kvinnlig naturande) begär. Hon kastar sig över honom och vägrar sedan släppa greppet. Nymfen ber gudarna om att få förenas med ynglingen i en enda varelse och dessa hörsammar hennes önskan.
Hermafroditos blir på så vis på en gång både man och kvinna, en överskridande varelse, därav ordet ”hermafrodit”. Denne gud dyrkades under antiken och tycks som tvekönad både varit fertilitetsgud och beskyddare av äktenskapet (mellan kvinna och man).
Förvandlingar är som vi förstår det övergripande temat i ”Metamorfoser”. Ovidius var knappast först med detta under antiken, både äldre egyptiska och grekiska poeter hade tagit sig an temat före honom, men det är hans verk som finns bevarat i sin helhet och i en sådan betydande omfattning. Ovidius projekt var hisnande. Han flätade samman 250 djupsinniga myter i nära 12 000 lyriska versrader och 15 tjocka böcker och samlad dem i en världsåskådning och sammantvinnade alla tidigare historier av betydelse i ett enda verk. ”Metamorfoser” bygger förstås på tidigare nedskrivna och muntligt traderade berättelser, Ovidius kan definitivt sin Homeros och Hesiodos.
Sagorna han berättar belyser på ett mystiskt vis relationen mellan kultur och natur, människa och värld. Både greker och romare tänkte sig att människa var inrättat i universum som är ett jättelikt system där allt är givet sin uppgift och där myterna skildrar just uppkomsten av disharmonier och hur ordningen återupprättas, men framför allt förändringar.
Förändringens mysterium gäckade antikens människa. Hur kan något bli något annat? Och varför kan vi peka ut ting som desamma trots att de förändrats? Grekernas stora tänkare försökte förstå detta. Parmenides levde omkring 500 år före Ovidius och hävdade att förändringen är en illusion som vi upplever, den riktiga världen är en och oföränderlig. Eftersom bara det som existerar kan finnas till finns det inte heller några tomrum där övergångar mellan olika ting kan ske. Hans samtide Herakleitos argumenterade tvärtom att förändringen var tillvarons ledande princip och att olika krafter och motsättningar ständigt drev tillvaron framåt i en evig kamp.
Längst ner i högra hörnet ser vid den stackars Icarus som drunknar efter att ha flugit för nära solen med sina vaxvingar. Perspektivet är fantastiskt i Pieter Bruegel den äldres målning från 1558 där mytens huvudperson endast blir en detalj i ett mytiskt landskap.
I skepnad av en vit tjur för Jupiter bort och våldtar den feniciska prinsessan Europa, urmodern till vår kontitents kungar enligt myten. Målning av Tizian från 1562.
Många av myterna är välkända för oss ännu i dag, som Icarus med vaxvingarna som flög för nära solen, den skönsjungande Orphevs som vandrade ner till Pluto (Hades) i dödsriket för att hämta sin älskade Eurydice, hur Jupiter (Zeus) i djurskepnad rövar bort den feniciska prinsessan Europa (urmodern till alla kontinentens kungar) och det tjurhövdade och människoätande odjuret Minotaurus i labyrinten under kung Minos väldiga palats på Kreta. Eller Narcissus som blir dödligt förälskad i sin egen spegelbild och nymfen Echo som i sin tur blir hopplöst förälskad i narcissisten och avvisad tynar bort så att endast hennes röst hörs genom evigheten, halvguden Hercules storverk, Jasons äventyr med argonauterna (ett superhjälteteam bestående av bland andra Hercules och Orphevs) och hans dödligt olyckliga äktenskap med Medea. Metamorfosen är genomgående, gudar och människor förvandlas till träd, stenar, svanar och skator, hästar, hjortar, delfiner, fladdermöss, spindlar, grodor, vesslor och så vidare…
Narcissus speglar sig till döds förälskad i sin egen spegelbild medan den avvisade nymfen Echo tynar bort till endast hennes röst hörs genom evigheten. Målning av John William Waterhouse från 1903.
"Superhjälteteamet" argonauterna bestående av Jason, Hercules, Orphevs och andra förbereder sig för att ge sig ut på äventyr. Målning av Dosso Dossi från 1520.
Förvandling är för Ovidius det som driver världen framåt, han sammanställer metamorfoser i ett historiskt förlopp från skapelsen till mytiska händelser som Trojas fall och hur Romulus (sin till krigsguden Mars och en mänsklig jungfru), uppfödd av en varginnas dis, slår ihjäl sin bror Remus och grundar Rom (jämför den bibliska berättelsen om Kain och Abel), till faktiska skeenden som mordet på Julius Caesar och den förste romerske kejsaren Augustus i hans egen samtid.
Herdern Faustulus hittar tvillingpojkarna Romulus och Remus (egentligen söner till krigsguden Mars och en mänsklig jungfru) som adopterats av en varginna. Han tar med dem hem till sin hustru och uppfostrar dem som sina egna barn. Målning av Nicolas Mignard från 1654.
Ovidius skapelsemyt påminner inte så litet om den vi finner i Bibeln och äldre religiösa traditioner runt Medelhavet, även om den tydligare innehåller grekiska spekulationer och naturfilosofi av ett mer ”vetenskapligt” slag.
I början är allt som existerar en odifferentierad massa som Ovidius kallar ”kaos”. Men så framträder en okänd gud, en ”världsordnare”, som sätter i gång de processer som skiljer hav från land och jord från luft och den biologiska metamorfos som ger upphov till växter och djurliv, men också cykloper, fauner, nymfer, kentaurer och inte minst gudar. Denne påminner förstås om Skaparen i Bibeln, men kanske snarare om den högsta idé eller ”orörlige rörare” som de atenska filosoferna Platon och Aristoteles skriver om några århundraden tidigare. Det handlar om en yttersta existens och livgivande princip.
Ovidius föreslår att den förnuftiga människan skapas av titanen (från det äldsta gudasläktet) Prometheus, precis som Gud skapar Adam i Första Mosebok, formar dem i jord som levande avbilder av gudarna.
Luchas Cranach den äldres målning från 1530 fångar antikens människors föreställning om den paradisiska "guldåldern".
Likt Bibelns Eva och Adam lever människorna sedan i ”guldåldern”, i ett paradisiskt tillstånd i frid och harmoni med varandra och med världen omkring dem. Det är ständig vår och människorna lever gott av det naturen ger utan att bruka den, här växer körsbär, smultron, björnbär och ekollon fritt och de dricker ur floder av mjölk och nektar och honung från träden.
I "silveråldern" börjar problemen hopa sig för männsikan. Målning av Lucas Cranach den äldre från 1530.
Men så inträder ”silveråldern” då den högste guden Jupiter vänt sig mot sin far Saturnus (titan) och övertagit hans tron. Jupiter delar därefter in årstiderna och varierar klimatet, något som ger både torka och köld. Människorna tvingas nu leva i grottor eller enklare kojor och djur tämjs för att odla marken under de perioder av året den ger skörd. Denna civilisationsprocess leder snart till brons- och järnålder och människorna blir alltmer giriga, korrumperade och krigiska. Riken uppstår och strider blir vardag. Jorden täcks med blod och gudarna som tidigare levt bland människorna flyr nu till himlen. Måttet är rågat när den arkadiske kungen Lycaon dödar sin egen son och försöker lura i Jupiter att äta pojken för att testa gudens allvetande.
Bedrövade över världens urartning håller de rådslag och bestämmer sig för att dränka den i en jättelik flod, ett projekt Jupiter tar sig an tillsammans med sin bror, havsguden Neptunus (Poseidon). Endast Deucalion, Prometheus son, och hans hustru Pyrrha har före översvämningen förvarnats om den och uppmanats att bygga en stor båt att segla genom den i (vi känner igen det från berättelsen om Noas ark i Bibeln). Dessa två bli den nya mänsklighetens anfäder och gudarna låter ur gyttjan som täcker världen efter floden nytt liv gro, en slags evolutionsprocess som också formar odjur som jätteormen Python. Järnåldern fortsätter alltjämt och vi tycks alltså leva i den sämsta och mest degenererade av tider.
Paret Philemon och Bacius är de enda som tar emot de trötta vandrarna (egentligen gudarna Jupiter och Mercurius) i sitt hem och bjuder dem på allt de har. När de tänker slakta sin enda gås för att ge till sina gäster avslöjar dessa vilka de egentligen är. Målning av Peter Paul Rubens från 1625.
Många av gudasagorna är synnerligen grymma, men inte alla. I den rörande berättelsen om Philemon och Bacius har Jupiter tagit form som en vanlig människa och vandrar omkring tillsamman med sin son Mercurius (Hermes) i världen. De kommer till det ogudaktiga Frygien i dagens Turkiet. Här vägrar människorna att öppna sina hem för två trötta vandrare. De enda som ger dem husrum är det fattiga paret Philemon och Bacius som låter dem sova i sin enkla stiga och bjuder dem på den mat de har. När de är på väg att slakta sin enda gås för att ge sina gäster mer mat sätter Jupiter stopp för testet och berättar vilka han och Mercurius egentligen är. Eftersom Philemon och Bacius hedrat den romerska dygden ”xenia”, gästfriheten som var en bärande norm i riket, belönas de med det de allra mest önskar. Det åldrade paret ber om att få slippa begrava varandra och Jupiter förvandlar dem därför till en sammantvinnad ek och lind och de får hålla om varandra för evigt.
"Ovids förvisning från Rom". Målning av J.M.W. Turner från 1838.
Trots sin stora popularitet och litterära bragd föll Ovidius själv i onåd hos Augustus. Möjligen var det för att hans erotiska kärlekslyrik ansågs osedlig i en tid då kejsarens ambition var att återupprätta den romerska andan och moralen, bland annat genom att endast tillåta monogama äktenskap, vilka också skulle öka den rent romerska populationen i ett jätterike som beboddes av allsköns andra folkslag. Ovidius förvisades till staden Tomis i de mytomspunna skyternas land vid Svarta havet i dagens Rumänien. Han försökte förgäves få återvända, men fortsatte också att skriva där fram till sin död. Han dog i 60-årsåldern tio år senare.
Den stackars Ovidius har blivit förvisad till de vildsinta skyternas land. Målning av Eugène Delacroix från 1859.
”Metamorfoser” återupptäcktes under medeltiden då dess hedniska våldsamheter och sexuella begär var kittlande förbjudet i en from era. Den har sedan dess fortsatt att forma den västerländska litteraturen, ett direkt inflytande ser vi i Dantes Alighieri ”Den gudomliga komedin” (1321) och John Miltons ”Det förlorade paradiset” (1667), som på samma vis försöker väva samman tidigare berättelser i en allomfattande myt och världsbild. Andra som 1300-talsförfattarna Geoffrey Chaucer och Giovanni Boccaccio använder sagoberättandet i sina verk. William Shakespeare bygger en stor del av sina dramer direkt på Ovidius mytsamling, exempelvis är “Romeo och Julia” (1597) baserad på sagan om Pyramus och Thisbe som tar sina liv när de förbjuds älska varandra och vars blod ger mullbären deras mörkröda färg. Under i synnerhet renässansen och barocken är också motiv ur ”Metamorfoser” populära i bildkonsten, som i Titians och Pieter Brueghels målningar eller Gian Lorenzo Berninis skulpturer.
I slutordet av ”Metamorfoser” ser vi tydligt att Ovidius är medveten om sitt storverk, han hävdar att det gjort honom odödlig och att han skrivit sig in i en plats bland gudarna. Mycket riktigt fortsätter vi att läsa honom över 2 000 år. Modernista har precis givit ut en ganska enkel och okommenterad upplaga med Harry Arminis översättning från 1969 (också utgiven i pocket av förlaget Ruin 2013), men senast 2015 gav Natur & Kultur också ut den i en ny överskattning av Linköpingssonen Ingvar Björkeson.