De välbeställda linköpingsborna bodde inne i staden i fina stenhus.
Böcker
Michael Cocozza
"Linköping 1921 – Händelser och sociala förhållanden i en svensk stad"
Dibb förlag
I dag bedöms Linköping vara en av Sveriges mest segregerade städer, en situation som är intressant att jämföra med hur det var för hundra år sedan. Inne i Linköping levde då de välbeställda i stora stenhus och det var deras barn som fick gå i läroverket och utbilda sig. I dåtidens förstäder Gottfridsberg, Tannefors och Hejdegården trängdes folk däremot i små lägenheter i mögliga och fuktiga trähus. Det var där fattigvårdsstödet betalades ut, var femte Linköpingsbo var på den tiden beroende av någon form av socialt stöd och arbetslösheten var dubbelt så hög som i dag.
I Katedralskolan gick de rika innerstadsbarnen.
I ”Linköping 1921 – Händelser och sociala förhållanden i en svensk stad” skildrar Linköpingsprofilen, fastighetsmagnaten och politikern Cocozza ett tungt år för staden och ett mörkt kapitel i Correns historia. Han konstaterar att om ”det lyckliga 20-talet” någonsin kom till Europa så var det i så fall under en försvinnande kort tid. Linköping var likt resten av Sverige märkt av den ekonomiska katastrof som följde efter första världskriget, uppemot var tredje svensk gick arbetslös, strejkerna var mer eller mindre dagliga och även många Linköpingsföretag dukade under.
Omslag till Michael Cocozzas bok "Linköping 1921"
Michael Cocozza debuterar som författare med boken "Linköping 1921".
Cocozzas engagemang i bostadsfrågan lyser förstås igenom när han skriver historia, många ord ägnas åt att skildra dåtidens hyresförhållanden och fastighetsbestånd. Han har i huvudsak utgått från Correns tidningslägg och skildrar året månadsvis utifrån både stora och små nyhetshändelser som visar hur lika och olika oss våra förfäder var. Vi känner igen mycket av dåtidens politiska debatter i dag, inte minst var bostadsbristen även på den tiden ett gäckande problem. Det är spännande att se hur högst mänskliga frågor som berörande vräkningar av familjer också då engagerade nyhetsmedierna och allmänheten.
Förstaden Gottfridsberg var då en av Linköpings fattiga förstäder.
Boken skildrar flera gripande människoöden i en tid av ojämlikhet och fattigdom, framför allt lyfter Cocozza fram kvinnornas och barnens utsatthet. Barnamord var ett utbrett fenomen i en brottsstatistik som annars dominerades av stölder och oriktiga deklarationer. Här och var, som i Stångån, fann man döda spädbarn och i regel var föröverskerskorna fattiga flickor och unga kvinnor som övergivits av sina män (inte sällan från bättre bemedlade sammanhang) eller våldtagits av sin husbonde eller dennes söner. Att vara ”oäkting” var också ett stigma och de föräldralösa och omhändertagna barnen placerades i hem där kroppsbestraffning var mer regel än undantag, men tiggande barn var också en vanlig syn på gatorna. ”Hor” var ett sätt för unga ensamstående mödrar att försörja sig och sina ”oäktingar”, prostitution var en offentligt reglerad sysselsättning.
I Stångån återfanns döda spädbarn i en tid då barnamord var vanligt.
Corren har i dagens ljus en mindre smickrande historia. Tidningen övergav redan på 1800-talet en liberal och framsynt politisk hållning mot att inte bara bli nationalkonservativ och protektionistisk, utan också en envis bromskloss för demokratin och dessutom rent antisemitisk. Annars var det politiska livet i Linköping och Sverige knappast mindre polariserat än i dag, då utgjordes de yttersta polerna av leninistiska kommunister som ville gripa makten med våld och på andra sidan Högerpartiet (dagens Moderaterna) som motsatte sig allmän rösträtt. Ovanan vid demokrati gjorde att bara var fjärde röstberättigad Linköpingsbor gick till valurnan 1920, den som inte fullgjort sin värnplikt, hade suttit i fängelse, var försatt i konkurs, inte hade betalat sin skatt eller helt enkelt bara var för fattig fick inte heller rösta.
Tannefors och Hejdegården tillhörde Linköpings fattiga förstäder.
Cocozzas viktiga lärdom av historien är att samhällen och städer faktiskt kan förändras. I dag är Gottfridsberg och Tannefors fina stadsdelar och Linköpingsborna lever i snitt 20 år längre och under mycket bättre förhållanden, aborträtt och jämställdhetsreformer har dessutom åtminstone stärkt kvinnors ställning i samhället. Samtidigt befinner vi oss återigen i segregation med utanförskap, narkotikahandel och gängvåld som följd. Cocozza påpekar att just ”heder” för hundra år sedan var ett betydligt mer levande och allvarligt fenomen i den svenska kulturen, men den hedersrelaterade jämställdhetsproblematik med våld mot kvinnor och barn vi lider av i dag är av ett annat slag än förr.
Frågan är bara vad vi gör åt det?