Tove Janssons ensamma monster Mårran dras längtade till ljus och värme, men släcker och kyller ner allt hon kommer i kontakt med.
Böcker
Bo Eriksson
”Monstermanifestet”
Fri tanke förlag
Tove Janssons sagolika Muminvärld hemsöks av flera ruskiga vidunder. Det mest bekanta är den fruktade Mårran, en tragisk varelse som ständigt söker efter ljus och värme, men som själv bara sprider mörker och kyla omkring sig. Oförmögen att älska driver hon fördömd runt i jakt på en kärlek och gemenskap hon aldrig kommer att få dela.
Feministiska tänkare som Julia Kristeva och Judith Butler skulle hävda att Mårran förkroppsligar det som inte får rymmas i det ”patriarkala” Mumindalen, den kyliga ensamheten och det kusliga mörkret är det oönskade och givetvis är den kärlekstörstande besten just ett honmonster. Medeltidsforskaren Jeffrey Jerome Cohen har fördjupat resonemangen i att monster framställs på olika vis i olika kulturer och tider, de brukar uppträda som undflyende gestalter som symboliserar det vi fruktar, det som inte låter sig kategoriseras och som stör vår verklighetsuppfattning. Mårran är en ångestladdad metafor för det den moderna rotlösa människan mest räds och kämpar med, ensamheten, kärlekslösenhet, tomheten och meningslösheten.
Historikern Bo Eriksson har skrivit nya "Monstermanifestet".
I sin nya bok ”Monstermanifestet” beskriver historikern Bo Eriksson ett tilltänkt nytt forskningsområde, en ”monstereologi” som kan bli en viktig väg för att fördjupa kunskapen om oss själva. Monstret tycks nämligen alltid ha följt människan som en kuslig skugga.
Bo Erikssons nya bok "Monstermanifestet" ges ut av Fri tanke förlag.
Det äldsta monstret vi känner till är ”Lejonmannen”, en tre decimeter hög skulptur av mammutben som återfanns 1939 i Stadelgrottan i Hohlenstein i Schwäbische Alb i Tyskland. ”Lejonmannen” är uppemot 40 000 år gammal och flera liknande figurer har sedan påträffats i samma område. Den har lejonhuvud och människokropp, men kombinationen är inte så märklig som vi först tänker oss. Lejon levde då i Europa, de sista av dem försvann först för ett par tusen år sedan. Men ”Lejonmannen” är utan tvekan ett monster, den har de monstruösa drag som går igen genom historien, en överskridande varelse med båda mänskliga och djuriska drag, en felande länk mellan natur och kultur.
Det 40 000 år gamla monstret "Lejonmannen".
I den västerländska traditionen finns monster av två slag, dels förekommer de som gestalter i myter och berättelser, men också som faktiska varelser.
Jordgudinnans Gaias monstruösa son Typoheus. Illusraton av Wenceslas Hollar från 1600-talet.
I äldre myter är de skräckgestalter förknippade med olika naturkrafter. I den grekiska mytologin möter vi exempelvis jättereptilen Typoheus, jordgudinnan Gaias monstruöst grymma avkomma, den eldsprutande hybriden Chimaira, en korsning mellan lejon, get och orm och den trehövdade jättehunden Kerberos som vaktar ingången till Hades dödsrike och som täms av hjälten Herkules.
William Blakes framställning av monstret Kerberos från
Ett av Herkules tolvstor då var att tämjde den trehövdade jättehunden Kerberos. Etsning av Wilhelm Janson från 1606.
Den antike filosofen Aristoteles sökte naturliga förklaringar till monsterfenomenet och tänkte sig att monster är abnormiteter som uppstår när naturen av olika skäl störs i sina processer och misslyckas med att uppnå sina inbyggda mål. I den senare kristna traditionen kom monster att betraktas som en del av Guds skapelse, en slags järtecken som var uppvisningar av Skaparens allmakt. I så kallade ”bestiarium”, illustrerade berättelser om livet i världen ingick fabeldjur som drakar, enhörningar, kentaurer och fauner.
I Hugo de Folietos från 1200-talet skildras bland annat elefanter, drakar och alrunor.
De gamla grekerna föreställde sig att monstrens hemvist var vid ”Ultima Thule”, den yttersta gränsen för deras världsbild. På så vis blev inte minst det väldiga Indien hem för diverse bestialiska varelser. På liknande vis kom sedan europeiska vetenskapsmän att placera monster i outforskade delar av världen, exempelvis tog Carl von Linné med mantikoror, drakar och satyrer liksom en rad monstruösa människovarelser i sin förteckning över jordens arter.
Ett monstruöst träd. Enligt John Mandevilles reseberättelse från 1300-talet finns det bomullsväxter i Indien som bär lamm som frukt!
Förr befann sig människan i en mytisk värld som lika mycket reflekterade det yttre som det inre landskapet. Den medeltide upptäcktsresanden John Mandeville skrev på 1370-talet om sina äventyr i Mellanöstern, Etiopien och Indien där han fick se krokodiler, giraffer, ödlor, ormar och pygméer, men också enhörningar och drakar. Mandeville redogör till och med för ett besök i amasonernas land, en slags demokrati där endast kvinnor lever och där flickorna stympas på sitt ena bröst i en sällsam övergångsrit till vuxenlivet. Han berättar också om djurhudsbeklädda jättekannibaler och folk som klär sig i fågelfjädrar.
Monstren är annorlunda i andra delar av världen. I de muslimska, indiska och ostasiatiska traditionerna förekommer de i stället som en slags halvgudomliga andar eller demoner som både är fiender och vänner till människan. Monstren i den västerländska traditionen, med få undantag, är närmast uteslutande farliga för oss.
I den arabiska skriften "Kitab al-Bulhan" ("Undrens bok") från sent 1300-talet illustreras demoner på det här viset.
Metamorfos, förvandling, är ett annat viktigt monstertema. I den romerske skalden Ovidius diktverk ”Metamorfoser” (100-talet före Kristus) är förvandlingen det skrämmande motivet, vi får följa hur en bekant värld på olika vis genomgår metamorfos till det okända.
Varulvar är människor som förvandlas till vargar, det första exemplet återfinns just i ”Metamorfoser” där Ovidius berätta om den grekiske kungen Lykaon som Zeus förvandlar till en varg efter att denne serverat sin egen son som måltid till guden för att pröva dennes allvetande.
Zeus förvandlar Lykaon till varg, gravyr av Hendrick Goltzius från 1589.
Varulvar har historiskt fått förklara bestialiska mord, men en annorlunda varulvshistoria berättas av den medeltide historikern Gerald av Wales. Han återger ett vittnesmål från en präst på Irland som påträffat fromt kristna och talande vargar som visar sig vara förvandlade människor.
Lucas Cranach den äldres träsnitt från 1512 skildrar samtidens rädsla för varulvar.
Monstret är ofta en hon, det kvinnliga är synonymt med naturen som ska tämjas av den manlige kulturhjälten för att etablera en patriarkal ordning. Zeus kamp mot Typoheus är en sådan berättelse, men den mest välkända ursprungliga är den babyloniske guden Marduk besegrar sjöodjuret Tiamat och skapar världen av hennes styckade kropp. Att odjuren i Janssons berättelser, som Mårran och den dödligt kyliga Isfrun, är kvinnliga varelser, är ingen tillfällighet.
Den polske konstnären Adrian Biłozór har gjort en annorlunda och mycket skrämmande framställning av Tove Janssons monster Mårran.
Mänskliga hjältar söker upp och utmanar monstren. I det 4 000 år gamla mesopotamiska eposet Gilgamesh, den äldsta litterära skrift vi känner, beger sig hjälten med samma namn till cederskogen vid världens utkant och besegrar där odjuret Humbaba. Monstren kan lockas in i människornas värld när vi överskrider dess gränser, Gilgamesh övermod väcker gudarnas vrede och han tvingas slåss mot Himmeltjuren som skickas för att straffa mänskligheten. Hjälten Beowulf i det fornengelska Beowulfkvädet dräper monstret Grendel när det löper amok efter att ha väckts ur sin dvala av danskarnas vilda festande. I en modernare variant är Bram Stokers roman ”Dracula” (1897) där Jonathan Harkers resa till Transsylvanien väcker vampyren greve Draculas blodvittring.
Murray Brown spelar den aningslöse hjälen Jonathan Harker i Dan Curtis film "Dracula" från 1974.
I Todd Browns klassiska film "Mysteriet Dracula" (1931) spelar Bela Lugosi den aristokratiske vampyren.
”Jag är monstret” sjöng Freddie Wadling, som också spelade Frankensteins monster på scen och som under hela sitt liv betraktade sig som något ”omänskligt”. Psykoanalytikerna Sigmund Freud och Carl Gustav Jung tolkade monstret som något ”unheimlich”, ”olustigt”, en symbol för vår egen inre upplevelse av främlingskap i världen. I boken ”Monster i terapi” (2020) gestaltar författaren Mats Strandberg och Skärblackabördiga psykologen Jenny Jägerfeld kända monsters psykologi, hur doktor Jekyll, Frankensteins monster och Dorian Gray drivs till monstruositet av de samhällen de lever i. Bland moderna monster finns också omänskliga människor, som den kannibaliske seriemördare Hannibal Lecter i Thomas Harris roman ”När lammen tystnar” (1988) och Jonathan Demmes tre år yngre film med samma namn.
"Jag är monstret", sjöng Freddie Wadling
Bo Eriksson anser att monster i dag alltför förenklat betraktas som kulturella konstruktioner, i stället bör vi fortsätta samla in fler historiska berättelser och artefakter om dem. Han är övertygad om att monstren hänger samma med vår egen evolution och utvecklingen av vårt kreativa sinne, för monster finns överallt där det finns människor (i synnerhet den vitt spridda föreställningen om draken). Intressant nog blir också monstren fler och mer komplicerade desto mer avancerade kulturer och samhällen vi utvecklar. I dagens populärkultur är monstren fler än någonsin, zombien är exempelvis en modern metamorfosgestalt som speglar vår samtids eget ”hjärndöda” massamhälle.
En skrämmande scen ur George A. Romeros klassiska zombifilm "Night of the Living Dead" (1968) .
Sociologen Max Weber hävdade att vi lever i en pågående avförtrollning av världen där vetenskap och förnuft ger allt fler svar på våra frågor, men på senare tid har bland andra filosofen Charles Taylor starkt betvivlat detta. Tvärtom verkar vi befinna oss i en återförtrollningsfas, det stora utbudet av fantasiberättelser som J. R. R. Tolkiens böcker om ”Härskarringen” eller George Lucas filmserier ”Stjärnornas krig” visar ett ständigt behov av att magiska hjälteberättelser där just monster av olika slag har en framträdande roll.
Sedan 1990-talet kan man på den skotska kyrkan Paisley Abbey se "xenomorphen" från Alien-filmerna som en modern variant av en gorgoyle.
Vår tids mest intressanta best är den så kallade ”xenomorphen” i Ridley Scotts film ”Alien” (1979). Det är en i alla avseenden gränsöverskridande parasitär varelse som speglar alltings uppluckring i vår individualistiska tid, en perfekt livsform med övermänsklig intelligens och rovdjurslik jaktinstinkt, ett helt reproduktionsinriktat hondjur med fallosliknande penetrerande käftar som dessutom är biomekanisk, en på en gång biologisk organism och naturligt framvuxen dödsmaskin med metallskelett och syra i ådrorna. Xenomorphen har gjort ett starkt avtryck i vår samtid och har till och med fått smycka den skotska kyrkan Paisley Abbey som modern variant av medeltidens monstruösa gorgoyler. Mycket tydligare än så blir det inte att monstret är vår efterhängsna skugga.