Alfred den store infiltrerar danskarnas läger. Målning av Joseph Martin Kronheim från 1868.
Böcker
Saxo Grammaticus
Gesta Danorum
Översättning: Daniel Palmqvist
Cultura Aetatis
Om Danmarks äldsta historia vet vi mycket lite. Geologerna har funnit upp till 90 000 år gamla spår av neandertalare på östra Jylland och från 14 000 år och framåt kan arkeologerna belägga en framväxande mänsklig kultur.
Första gången danskarna uppmärksammades av omvärlden var det i skepnad av ”daner”, ett folk av dunkelt ursprung som tros ha invandrat till Skandinavien på 600-talet. Något århundrade senare omskrivs de av tidens stora historiker som Jordanes, Prokopios och Gregorius av Tours.
Danskarna skulle sedan glömmas bort under ett par sekler innan de plötsligt gjorde sig påminda för Europa som en skrämmande mardröm ur det undermedvetnas förträngda minnen. Som vikingar spred danskarna skräck kring sig från 700- till 1000-talet. Just som ”danskar” omnämns de av Ansgar, ”Nordens apostel”, först på mitten av 800-talet och namnet ”Danmark” finner vi för första gången i samband med redogörelser för hur den anglosaxiske kungen Alfred den stores styrkor krossar de invaderande danskarna vid slaget i Edington år 885.
Samtidigt som danskarna härjade i Europa så enades deras rike och de blev en politisk och militär makt att räkna med. Den northumbriske kyrkoläraren Alkuin nämner att den anglosaxiske missionären Willibrord år 710 försökte omvända ”danernas” kung Angantyr, men att det var stört omöjligt då denne var ”grymmare än de vildaste djur och hårdare än sten”.
En senare dansk kung, Godfred angrep frankerna i Tyskland ungefär hundra år senare och tvingade självaste Karl den store till förhandlingsbordet. Ytterligare ett sekel senare omnämns kungen Gorm den gamle som Danmarks beskyddare, en fanatisk hedning som beskyddade landet från kristendomen.
Sven Tveskägg. Miniatyr från 1200-talet av okänd konstnär.
Hans son Harald Blåtand var däremot mer from och frälste Danmark på 960-talet. Blåtands arvtagare Sven Tveskägg lade sedan under sig både Skåne och Bornholm. Danmarks enande slutfördes av Knut den store i början av 1000-talet, som också byggde det dansk imperiet Nordsjöväldet som även omfattade Norge och England. Efter hans död föll emellertid jätteriket samman.
Sven Tveskägg håller tal vid sin far Harald Blåtands begravning. Målning av Lorenz Frølich från 1886.
Den danska kungamakten återupprättades av Knuts brorson Sven Estridsson som tillträdde 1047 och som knöt starka band med ärkebiskopssätet i Bremen, noden för kyrkan i Skandinavien. Så småningom flyttades sätet till det då danska Lund. I mitten av 1100-talet bildade Valdemar den store och ärkebiskopen Absalon en stark allians och Danmark expanderade som sjömakt i Östersjön.
Saxo Grammaticus. Illustration av Louis Moe.
Det var just Absalon som gav sin klerk (skrivare) Saxo (ett då vanligt danskt namn) Grammaticus (”den lärde”) uppdraget att författa Danmarks historia, det som blev den klassiska krönikan ”Gesta Danorum” (”Danernas bedrifter”), färdigställd kring år 1200. Den har nu för första gången getts ut på svenska i översättning av Daniel Palmqvist i en riktigt fin upplaga av det lilla förlaget Cultura Aetatis.
Framsidan till Christiern Pedersens utgåva av "Gesta Danorum" utgiven i Paris 1514.
Avsikten med verket var just att skapa en sammanhållen historia för danskarna och forma en gemensam identitet. Saxo ville uttryckligen hedra sitt fädernesland och ämnade skriva något i stil med Vergilius romerska nationalepos ”Aeneiden” (år 19 före Kristus). Vi finner också tydlig inspiration från antika författare som Platon och Cicero och för den delen samtida giganter som den engelske prästen Geoffrey Monmouth som på ett liknande vis skrev om kung Arthur, kung Lear och trollkarlen Merlin i sitt magnum opus ”De brittiska kungarnas historia” (1135).
Nationalismforskarna diskuterar huruvida idén om nationen uppstår i samband med de moderna nationalstaternas tillkomst under 1800-talet eller om just nationella identiteter fanns där i vardande redan innan. Monmouths och Saxos verk kan ses som ett exempel på det senare och hos oss har Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson påpekat just förekomsten av idéer om svenskar och svensk kultur i texter redan från medeltiden. I dag pekar forskarna på att Saxo tycks ha agendan att skapa något helt nytt snarare än att åter återge vad som tidigare hade berättats, ett sätt att ideologiskt stärka en stormakt på frammarsch.
Gudinnan Freja rövas bort av jättar. Illustration av Arthur Rackham från 1910.
En döende sköldmö på slagfältet. Målning av Peter Nicolai Arbo från 1892.
Skriven på latin låter han oss beträda en högst mytisk tid, ja, så fantastisk att den får Richard Wagners musikdramer, J. R. R. Tolkiens fantasyepos eller för den delen tv-serien Michael Hirsts tv-serie ”Vikings” (2013–2020) att blekna i jämförelse. Saxo för oss till ett svunnet Danmark som ännu är hem för utdöende jättar, troll, drakar och kvardröjande urtidsormar, trollkarlar och trollpackor, sköldmör och bärsärkar.
Valkyriorna möter Heimdall när de kommer till Valhall med en fallen krigare. Illustration av Lorenz Frølich från 1906.
Danskarna går inte bara i krig för att besegra varandra, svenskar, balter, slaver, saxare, engelsmän, irländare och norrmän, utan genomför också regelrätta slag mot vättar. Dessa svårdefinierade flyktiga varelser påminner inte alls om senare tiders föreställningar om knytt och småfolk, utan snarare som en slags människolika skrämmande gestalter likt Tolkiens orcher. På fornnordiska betyder ”vættr” kort och gott ”(övernaturligt) väsen” och i den nordiska mytologin förekommer ”hjälmvättar” som är detsamma som ”valkyrior” (de kvinnliga väsen som för fallna krigare till Odens Valhall eller Frejas Folkvang), men det finns också sjövättar och framför allt landvättar, en slags skyddsandar. Så sent som 1658 hävdade befolkningen på Bornholm att vättar handgripligen hjälpte dem att driva bort svenskarna. I Norge kallas vättarna ”tusser” och är underjordiska varelser besläktade med jättarna.
Illustration föreställande Valhall från 1905 av Emil Doepler.
För den moderne läsaren är det ändå mer häpnadsväckande att Saxo skildrar en tid då gudarna vandrade bland människor. Jo, Oden, Tor, Balder, Loke och alla de andra är viktiga gestalter i det danska förflutna som också griper in och skapar historiska skeenden. Det är inte nödvändigt vis heller särskilt lojala mot danskarna, utan följder sina egna gudomliga agendor. Mest intressant är det ändå hur den kristne Saxo förklarar deras blotta förekomst. Enligt honom är de av samma artursprung som jättarna, men är mindre och intelligentare trollkunniga varelser, som därför fick rykte om sig att vara just gudar. Han konstaterar att också de annars så kloka romarna kom att dyrka sådana avgudar. Vi bör också påminna oss om de ”jättar” som härskar över världen innan syndafloden, fallna och gudsfrånvända mäktiga varelser av mystiskt ursprung.
På en bronsplåt från vendeltiden (500-800 efter Kristus) ser vi Oden på sin häst Sleipner, med spjutet Gungner i sin hand och korparna Hugin och Munin som sällskap.
Bronsplåten från Björnhovda i Torslunda socken från Vendeltid (500-800 efter Kristus) visar Onden dansande med en bärsärk i björndräkt .
Den spjutbeväpnade Oden. Illustration av Lorenz Frølich från 1895.
När det kommer till Danmarks regenter redogör förstås Saxo för diverse historiska personer (som dem jag har nämnt), men i stort sett är de flesta från Dan den högmodige (sonson till guden Heimdall, mänsklighetens anfader!) och framåt fiktiva sagokungar. Den mest spännande av dessa är Amlet som tros finnas omnämnd i äldre isländska sagor, även om dessa inte har påträffats. Namnet har hur som helst djupare isländska rötter och antyder en person som är en narr, dåre eller trickster.
Enligt Saxo var Amlet son till kung Hardvendel och drottning Gerut. Efter att Hardvendel blivit mördad av sin bror Fenge och denne tvingat Gerut att gifta sig med honom spelar Amlet galen för att slippa gå sin fars öde till mötes. Samtidigt ruvade han på sin hämnd. Fenge gjorde rätt i att inte lita på sin brorson och skickade därför denne till England med en hemlig plan om att där få honom dödad, men Amlet överlistar sin farbror och återvänder till Danmark gift, rik och berömd för att hämnas och göra anspråk på sin tro.
Amlets historia känner vi väl igen i William Shakespeares berömda pjäs ”Hamlet” (1603). Saxos historia blev populär under medeltiden och återberättades så småningom av renässansförfattare som Matteo Bandello, François de Belleforest och Thomas Kyd. De tillförde det existentiella tungsinne och de hemsökande vålnader som senare är nya ingredienser i engelsmannens drama.
Amlet. Dansk illustration från 1600-talet av okänd konstnär.
Historien om Amlet är också påfallande lik legenderna om den romerska republikens grundare Lucius Junius Brutus så som de berättats av antika historiker som Titus Livius, Valerius Maximus och Dionysios från Halikarnassos. Lucius tar namnet ”Brutus”, ”Den dumme”, för att undgå sin morbror den grymme kungen Tarquinius Superbus misstänksamhet, och lyckas på så vis kuppa bort monarkin och ersätta den med folkstyre. Amlet har också likheter med den grekiska mytologins hjältar som Bellerofon och Herkules. Återigen blir det tydligt att Saxo skapar ett danskt förflutet ur den antika kulturvärldens motiv och berättelser.
Har Saxos krönika då främst ett litterärt värde för eftervärlden? Även om renässansens humanister som Erasmus av Rotterdam beundrade dansken för hans latin och fascinerades av hans berättelse om det exotiska Skandinaviens forntid så har hans stil senare bedömts vara väl bombastisk trots dess underhållningsvärde. Det har konstaterats att han inte är en lika stor diktare som exempelvis islänningen Snorre Sturlasson från samma tid, utan snarare mer av en redogörare än en poet. Däremot innebar Absalons frånfälle en möjlighet för att Saxo att utan kristen censur utförligt återge och levandegöra den fornskandinaviska religionens myter, även om det har visat sig att han i sin berättarglädje kryddade dem väl mycket.
Som historiker hade inte Saxo mycket att gå på, han uppger att det är islänningarnas muntliga sagor, danska folksägner och de skrifter som hittats inristade i stenblock han har till sitt förfogande. Men ändå skiljer sig hans historieskrivning markant från norska och isländska källor och framför allt från den samtide danske kollegan Svend Aggesens skrifter, vilket inte är till Saxos fördel som historiker.
Men det finns också en del historiska matnyttigheter i ”Gesta Danorum”, inte minst för oss svenskar då Saxo ger det äldsta kända beläggen på att svenska kungar faktiskt företog en eriksgata när de blev valda samt att proceduren att välja konung som beskrivs i Västgötalagen från tidigt 1200-tal var en betydligt gammal politisk och rättslig tradition. ”Gesta Danorum” är också den första kända skriften som omnämner Estland och Lettland liksom ger beskrivningar av slavisk hedendom.
Som kulturhistoriskt verk är ”Gesta Danorum” fortfarande högst intressant. Saxo, som kom från en krigarfamilj och själv tjänstgjorde under Valdemar den store innan han blev klerk, återger verkligen den danska krigarkulturens stämningar och värderingar som under medeltiden bleknande levde kvar sedan ”fornstora dar”. Han uppskattar uppenbart de hedniska krigiska kungarna mer än de fromma fredsökande. Dessutom känner vi väl igen folkkynnet, i ”Gesta Danorum” står det nämligen klart att danskarna inte bara är hejare på att slåss, de kan också svepa öl som inga andra och super utan svårigheter saxare och svenskar under bordet.