Harry Martinson 1954.
Böcker
Martin Lönnebo
”Religionens fem språk” och ”Livets farkost – SOS”
Verbum
I Nobelpristagaren Harry Martinsons diktepos ”Aniara” (1956) får vi följa hur rymdskeppet med samma namn kastas ur kurs och färdas planlöst ut i den evinnerliga rymden. En mänsklighetens sista spillra på flykt från den miljöförstörda och radioaktiva jorden till ett nytt hem på Mars. De står nu inför sitt öde och på olika vis försöker de hantera den existentiellt hopplösa situationen när de inser att de bara är ”en liten blåsa i Guds andes glas”.
Visst är det Aniara biskop emeritus Martin Lönnebo syftar på i titeln ”Livets farkost- SOS”, han beskriver vår tillvaro här på jorden som en resa genom kosmos hav och vår värld den är hotad av vår egen misskötsel av klimatsystemet. Det är inte hopplöst, men det är bråttom.
Martin Lönnebos nya bok "Livets farkost - SOS".
I ”Aniara” vänder sig människorna till skeppsdatorn Mima, en närmast gudomlig tingest som har hela människans historia bevarad på sin hårddisk. Men hon mäktar till slut inte bära minnet av vår arts alla illdåd och obetänksamheter och kraschar under dess tyngd.
Mary Shelley porträtterad av Richard Rothwell 1840.
Det artificiella livets olycka skildrades tidigt av Mary Shelley i hennes roman ”Frankenstein” (1818). Vetenskapsmannen Victor Frankenstein överskrider i hybris det heligas gränser när han skapar en varelse av döda människors kroppsdelar. Den blir till ett monster som ensamt irrar runt i världen utan att finna sin plats, ständigt mött av hat och rädsla. Förbittrad vänder sig Skapelsen mot Skaparen för att hämnas.
Theodor von Holst gravyr från 1831 är en av de första illustrationerna till Mary Shelleys roman "Frankenstein" från 1818.
Boris Karloff spelade Frankensteins monster i James Wahles filmatisering från 1931 av Mary Shelleys roman "Frankenstein" (1818).
I ”Livets farkost – SOS” är ett viktigt tema just eftertanken, att våra handlingar måste grunda sig i en djupare förståelse av deras syften och följder för att vi ska kunna leva i omsorg om oss själva och allt annat levande. Vårt vetande, exempelvis uttryckt i artificiell intelligensens, kan som Lönnebo påpekar både användas på ett konstruktivt och destruktivt vis.
Percy Bysshe Shelley porträtterad av Amelia Curran 1819.
Han uppmärksammar också Shelleys mindre kända epos ”Den sista människan” (1826) som talar direkt till vår tid. Hon skildrar en framtid där naturen slår tillbaka mot mänsklighetens framfart mot denna genom ett dödligt virus som fullständigt utplånar oss. Som den kanske mest klarsynta av romantikerna drar Shelley civilisationskritiken till sin spets, förnufts- och tekniktrons övermod leder oss till det bittraste slutet. Deprimerad skrev hon romanen under tiden hennes personliga värld gått under, hon hade då inte ens 30 år gammal mist sin make, den berömde poeten Percy Bysshe Shelley, samt tre av sina fyra barn.
Wendell Berry på sin gård i Henry County, Kentucky någon gång på 197o-talet. 1970s.
Lönnebo vänder sig också till mer samtida modernitetskritiker som den amerikanske poeten och bonden Wendell Berry som vägrar använda datorer och för en traditionalistisk miljökamp från sin gård i Kentucky och inte minst den finländske filosofen Georg Henrik von Wright som med böcker som ”Myten om framsteget” (1993) synade den västerländska kulturens förnuftstro.
Georg Henrik von Wright 1961.
Wright förband vår arts självförvållade undergång med den kristna civilisationens förtvinande. Enligt honom nåde den sitt zenit under medeltidens enhetskultur förkroppsligas i Dante Alighieris diktverk ”Den gudomliga komedin” (1319) och har sedan dess varit i sönderfall.
Dante Alighieri tillsammans med ett exemplar av "Den gudomliga komedin" (1319) i Domenico di Michelino från 1465.
Dante and Beatrice skådar den högsta himlen i "Den gudomliga komedin" (1913), illustration av Gustave Doré.
I sin essä ”Paideia” (1947) skildrar Wright den antika grekiska kulturens vishetskultur och kröner den med sin djupanalys av den atenske filosofen Platons tänkande. Denne uppfattade verkligheten som tudelad i en lägre sinnevärld och en högre idésfär. Den högsta och absoluta idén identifierade han kort och gott som ”Gud”.
Platon från Rafaels målning "Skolan i Aten" från 1511.
Platons metod var att genom ställa olika definitioner av centrala begrepp som ”godhet”, ”skönhet”, ”rättvisa” mot varandra och gå mot en allt större språklig och tankemässig klarhet. När han nådde fram till det outsägliga lämnade Platon utredandet därhän för att i stället bli en av mänsklighetens främsta mytmakare, i djupsinniga berättelser närmade han sig det stora mysteriet.
Prometheus för elden till människorna. Målning av Heinrich Füger från 1817.
"Adam och Eva", målning av Peter Paul Rubens från 1600.
"Faust och Mephisto", målning Anton Kaulbach från 1900.
Wright intresserade sig själv för mytens vetande i sin kulturkritik. Den grekiska mytologins berättelse om titanen Prometheus som stjäl elden från gudarna, den bibliska myten om Adam och Eva som äter av frukten från Kunskapens träd och den medeltida folkberättelsen om Faust som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot allt vetande, berättar alla om mänskligt övermod och om vår existentiella situation, att vi hela tiden besitter kunskap som överskrider vårt moraliska vett. I sin egen modernitetskritik nämner Lönnebo Förintelsens mörker, hur nazisterna vid höjden av sin tekniska och organisatoriska kapacitet 1942 var kapabla att industriellt mörda 25 000 människor om dagen.
"Dödens trappa" vid Weiner Grabens stenbrott i koncentrationslägret Mauthausen i Österrike 1942.
Wright var en av den säregne österrikiske filosofen Ludwig Wittgensteins få vänner. Wittgenstein skrev ett av filosofihistoriens främsta verk, ”Tractatus logico-philosophicus” (1921), i skyttegraven medan kulorna ven och granaterna slog ner kring honom. Endast 22 år gammal hävdade Wittgenstein att han hade löst mänsklighetens alla filosofiska problem och många höll med honom. I korta klara aforistiska satser utforskar Wittgensteins språkets logik och vad vi med visshet över huvud taget kan orda om. Likt Platon kommer han fram till att det vi står hopplöst ordlösa inför är det allra mest centrala av det mänskliga livet, det är där mytens bilder träder in.
En ung Ludwig WIttgenstein.
En äldre Ludwig Wittgenstein.
Wittgenstein skulle sedan ägna resten av sin filosofiska gärning åt att förstå språket som livsform, hur våra ord och deras betydelser formas av de kulturer och sammanhang de används inom. Religionsfilosofen och teologen Lönnebos internationellt uppmärksammade klassiker ”Religionens fem språk” (1975) är i någon mån en fortsättning på Wittgensteins projekt. Den har nu kommit i en nyutgåva och är rent av mer aktuell i dag.
Martin Lönnebos klassiker "Religionens fem språk" gavs ursprungligen ut 1975 och finns nu i en ny utgåva.
Lönnebo skrev boken utifrån en oro för tidens avkristnande och det kristna livsformens förtvinande, något som han såg i både tidens kommunistiska och kapitalistiska samhällen. Han avvisar Carl von Linnés definition av vår art som ”homo sapiens” (”den visa människan”), utan finner oss snarare vara det den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade kallar ”den religiösa människan”. Eliade påpekar att så långt tillbaka som vi känner till vår historia verkar människan likt Platon ha uppfattat tillvaron som kluven, vår timliga existens på jorden är förbunden med en översinnlig evig tillvaro. Det är först under de senaste seklerna om en liten, men växande del av mänskligheten har försökt söka meningen blott i sinnessfären. Det har i sig lett till semireligiösa rörelser som marxismen som satt sin tro till den historiska materiella verklighetens uppgående i ett klasslöst kommunistiskt samhälle eller nazisternas dystra vision om en blodig kamp mellan raser i rak riktning mot Ragnarök. Den sekulära människan är ännu fast i det religiösa språkets symbolik, men har allt svårare att förstå sig själv och sitt förflutna utan den andliga förankringen.
Mircea Eliade 1933.
Om Platon är den främste djuppsykologen så är inte den schweiziske psykoanalytikern Carl Gustav Jung långt därefter. Jung studerade religionernas myter och urbilder för att utforska ett gemensamt mänskligt inre. När han mot slutet av sitt liv fick frågan om han var troende svarade han att han inte behövde tro, Jung visste att Gud fanns därför att han mött Honom i djupet av sig själv.
Carl Gustav Jung 1935.
Jungs insikter är viktiga för Lönnebo som själv beskriver hur religionen rotar oss i den yttersta verkligheten, hur vi genom ett mystiskt förenade, ”unio mystica”,, kan nå vår Skapare och förstå vår roll i den vida skapelsen.
Den Helige Ande visar sig för Teresa av Ávila. Målning av Peter Paul Rubens 1614.
Franciskus av Assisi får en mystisk upplevelse. Målning av José Benlliure y Gil.
Religionernas språk i de heliga skrifterna, riterna, det personliga, etiken och dogmerna har genom årtusenden hjälpt människan med den relationen, men vad händer när ett blir obsolet och dör? Lönnebo ser hur den kristna och bibliska vokabulären betyder allt mindre för åtminstone den västerländska människan och vad det innebär för vår bristande förmåga till ett liv i omsorg.
Han tror på en förnyelse av det kristna språket, civilisationens ideal är inte längre antikens Aten och enligt honom är det högst tillfälligt att kristendomen varit förbunden med den politiska makten.
Martin Lönnebo.
Jag tror att Lönnebo är fel ute. Problemet för kristenheten är snarare dess egen pågående avkristning och sekularisering. Bibeln erbjuder de bästa och mest tänkvärda berättelserna mänskligheten känner, för den sant kristne är de dessutom i en djupare mening sanna. I dag, inte minst inom Svenska kyrkan, undergrävs textens auktoritet genom högst kritiskt mänskliga genomlysningar, texterna förklaras inte tolkande utifrån sig själva, utan rycks ur sina sammanhang och bedöms efter samtidens förgängliga perspektiv och värderingar. Ordet får inte längre säga något uppmanande kritisk om den tillvaro vi själva skapat, utan måste rättas till efter mänskliga konstruktioner som fyller begreppet ”synd” med det som passar för stunden och vad som är politiskt comme-il-faut.
Det talas gärna inom Svenska kyrkan om att den kristna tron ständigt varit i dialog med tidens olika idéströmningar, men man förbiser att kristendomen anförd av ”konungarnas konung” också sökt makten och format inte bara vår del av världen utan den större delen av jordens mänskliga samhällen utifrån sitt perspektiv. Denna sammansmältning mellan judiska, grekiska och romerska föreställningar har som Lönnebo påpekar en mycket äldre förankring i Asiens kulturmylla. Likt kristna auktoriteter som Paulus, Augustinus och för den delen Martin Luther kan man förstås understryka att kejsaren och kyrkan härskar i olika domäner, men det hindrar inte de kristna från att eftersträva kulturell hegemoni och sätta obestridligt goda normer för mänsklig samlevnad.
Martin Lönnebo
Är det inte kristenhetens undfallenhet som är problemet? Hur man utan strid låter referenserna till det bibliska och kristna arvet försvinna från offentliga sammanhang och också språket självt när även kyrkan själv känner sig nödd att ”rena” sig ”könsneutral” i jakt på ”förlegat” ”patriarkalt”, ”funkfobiskt” och ”rasistiskt” språkbruk. Omöjligt kan det leda människor till Gud Fader, det blir bara irrfärder till självbekräftelsens avbilder.
Det finns förstås en välvillig vilja till självgranskning som lätt leder till självförakt eller rent självhat. Kristenhetens maktsträvande upphävde också slaveriet i Europa och kyrkans framfart bröt ner hederskulturer och stärkte kvinnors ställning genom det monogama äktenskapet.
Per Daniel Amadeus Atterbom. Målning av Gustaf Sandberg från 1831.
Västerås stifts biskop Mikael Mogren har som kyrkohistoriker fördjupat sig i den svenska romantiken. Han har pekat på hur västerbottningen Lönnebo acklimatiserat sig i kulturlandskapet och blivit en andlig ättling till Per Daniel Amadeus Atterbom och de andra östgötaromantikerna. Det ligger något i det.
En av den föregående tyska romantikens centralgestalter var den protestantiske teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher som i försvar mot upplysningens vetenskapliga granskning av Bibeln och den kristna tron betonade att känslan var religionens kärna och det som förlöste människan ur ändligheten. Enligt Schleiermacher var lärosatser och trons utformning historiskt betingande och varierade över tid. För den senare liberalteologin kommer hans tankar om kärleken och tron som drivkraften för den kristna människan att få betydelse på bekostnad av just dogmerna.
Julius Evola 1940.
Känslan är viktig för Lönnebo, men känslor kan också vara svärmiskt förledande och förrädiskt berusande, något vi blivit varse i vår tid där känslor kopplade till uppfattade identiteter får direkt irrationella följder, inte minst politiskt. Eliade har ofta beskyllts för att i sin forskning färgats av sin egen nostalgiska antimodernism och likt Jung hade han en relation till 1900-talets antidemokratiska rörelser, i synnerhet den italienske reaktionäre filosofen Julius Evola, som uppfattade sig själv till höger om fascismen och utövade ideologiskt inflytande över rumänska Järngarder, tyska SS och efterkrigstidens nyfascistiska högeridentitära rörelser.
Likt Eliade och Jung var Evola influerad av mystiken, dessutom en nyhednisk antikristlig sådan, men precis som alla andra i den traditionen finns hos honom likt Platon en vurm för det eviga överordnat det demokratiska och pragmatiska, en hierarkisk ordning dold i det fördolda. Men Aten är också demokratins, tankefrihetens och vetenskapliga prövandets hemvist, de rötterna får vi aldrig kapa.
Nathan Söderblom 1923.
Samtidigt hävdade Eliade att styrkan i kristendomen och det som skiljer den från alla andra religioner är att Kristusgestalten höjer människan över historiens förlopp och erbjuder en evig existens i himmelriket. I ärkebiskopen och religionshistorikern Nathan Söderbloms efterföljd tror Lönnebo på religionsdialog och det som förenar människan i den religiösa känslan, men att Kristus aldrig kan bli en förhandlingsfråga för Han befinner sig egentligen över de allmänreligiösa begreppen. Det räcker således inte med att tro på ”något”.
Den unge frälsaren i templet. Målning avWilliam Holman Hunt från 1860.
Det är lätt att Kristus blir en svävande idé som man kan fylla med allsköns drömmar och spekulationer, att göra Honom till en liberalpolitisk förkunnare och ivrare för social rättvisa eller som nu senast vrida och vända på hans könsidentitet. Desto viktigare är att Jesus är en konkret historisk person i allmän mening, och Gud uppenbarat som människa i religiöst avseende. Han är en specifik mansperson som lever, dör och (enligt den kristne) uppstår för omkring 2000 år sedan i Palestina och det får obestridligt en avgörande betydelse för hela mänsklighetens utveckling.
Evangeliet vittnar om Jesus och ingenting kan vara mer sanningsenligt än så, det Ord och det språk vi behöver för att beskriva Honom finns fullt tillräckligt där. Då återstår bara den delikata pedagogiska uppgiften att förkunnande levandegöra det för dagens rotlösa människa som likt Frankensteins monster ensam och förfrämligad vänt sig mot sin egen Skapare och förstör Hans skapelse. Kanske är den moderna biologiska forskningen en bättre anförvant för kristenhet än relativiserande postmodernistisk självdestruktion i genusteori och normkritik när det kommer till att förstå oss själva och inte minst sätta livets farkost tillbaka på rätt kurs mot Gud.